För ett tag sedan läste jag en tv-krönika i en tidning som jag gillar. Krönikören hade sett ett avsnitt av Resten av Sverige, Po Tidholms tv-serie om landsbygden. Hen tyckte att programmet var ”fint och vemodigt”. Knepigt ordval tyckte jag. Själv reagerade jag på programmet med sorg och ilska. Långt från vemod alltså. En vän fick ett sånt skov av ångest, vanmakt och vrede att han inte kunde titta färdigt. Inget vemod där heller.

Jag kan inte släppa det – vad menar krönikören? Vemod – är inte det något en känner inför något som är ofrånkomligt; döden, åldrandet, hösten?

Vemod är sin egen sorts längtan. En längtan efter något som varit men som oundvikligen försvunnit. Men det som händer landsbygden är inte oundvikligt. Lika lite oundvikligt som klimateländet eller barnfattigdom eller utfiskning av haven eller utarmade förutsättningar för urbefolkningar.

Kausala händelser, rörelser mellan orsak och verkan, finns överallt. Somliga är oundvikliga och styrs av naturlagar. Dem kan vi inte trassla oss ur. Men vårt samhälle har inte ett endaste dugg med naturgiven ofrånkomlighet att göra. Där opererar helt andra orsak-verkan-sammanhang. Det som började som en välvillig dröm om välstånd åt alla har förvandlats till en kapitalistisk mardröm där politiken har abdikerat och gjort hela paketet lönsamhet + effektivitet till sitt. Så klart hade det kunnat bli på något helt annat sätt. Om viljan funnits. Samhällets lagar är inte oundvikliga naturlagar och samhällsutveckling är inte i närheten av detsamma som evolution! Det glöms ofta bort. Eller också tänks det kanske inte ens?

Så när affären försvinner, skolan läggs ner, sex av tio hus i byn står mörka på vintern, barnen far till storstaden, skogmaskinerna äter sig igenom hektar efter hektar och tystnaden breder ut sig, är det inte nödvändigtvis den oundvikliga förlustens vemod vi på landsbygden känner. Oro – visst! Vanmakt – tyvärr! Längtan – självklart! Och, framför allt, djupt inne i hjärtat den där glödande flisan av vrede. Över att landet vi trodde var allas blåste oss och lämnade oss med resterna. Över att det dumdrygt skylls på ”utvecklingen”. Fast vi alla vet inuti att det kunde vara på ett helt annat sätt.

Och du, krönikören: Det är inte ”fint” heller. Avvecklingen av landsbygden är skitig och omänsklig. Så som det alltid blir när makten och likgiltigheten går i säng med varann. Po Tidholm är så bra på att visa det. Lågmält – men med kniven riktad mot våra hjärtan. Tack ska du ha, Po!

Resten av Sverige ligger på SVT Play till mars 2017: www.svtplay.se/resten-av-sverige