Förra året valde 1 554 svenskar att ta sina liv, 70 procent av dessa var män, vilket gör självmord till den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Allra mest utsatta är män som lever ensamma, är lågutbildade, har dålig ekonomi och ett svagt socialt nätverk.

Dessa siffror pekar inte bara på ett starkt samband mellan maskulinitet och suicidalitet utan signalerar också att män ur lägre samhällsklasser är mindre benägna att söka hjälp än andra.

Men vilka män är det då som vågar söka hjälp, som får blotta sin psykiska ohälsa, som har ”råd” att twittra ut sin depression utan att äventyra sin manlighet eller position i samhället?

För en tid sedan gästade skådespelaren Mikael Persbrandt pratshowen Skavlan där han öppet pratade om sin bipolaritet och svåra ångest. Nyligen besökte den kände medieprofilen Alex Schulman TV4:s morgonsoffa där han berättade om osunda alkoholvanor och en sårad barndom. Komikerduon Soran Ismail och Magnus Betnér och tv-regenterna Filip och Fredrik är ytterligare exempel på framgångsrika mediemän som flitigt och förbehållslöst pratat ut om sina depressioner och mörka stunder i livet.

Visst är det fantastiskt med kända profiler som kan agera fanbärare och ge depressionen ett ansikte utåt, för det måste ju börja någonstans. Men varför måste den alltid börja från toppen? Mot bakgrund av den höga självmordsstatistiken och de flesta mäns ovilja att söka hjälp blir det hela mycket anmärkningsvärt. Varför tillåts bara en liten, liten klick ha tolkningsföreträde när det kommer till psykisk ohälsa?

Kastar man ett närmare öga på medieelitens män dröjer det inte länge förrän man ser att de äger både ekonomiskt och kulturellt kapital, har starka sociala nätverk och hundratusentals lojala Twitterfans i sitt stall, vilket gör dem mycket attraktiva och åtråvärda. Allt de rör eller gör blir därför beundransvärt och ger dem friare tyglar att ge uttryck för i princip vad som helst, även något så känsligt som depression.

De riskerar därför inte lika mycket när de synliggör sin skörhet, tvärtom. Istället översköljs de av lyckönskningar och blir belönade med peppande kommentarer om hur modiga de är som vågar bryta manliga tabun kring sårbarhet. Men för vanliga män som saknar deras ekonomiska och kulturella alibi är det inte lika lätt, de är mer utsatta för rigida könsroller och har helt enkelt inte råd ge uttryck för något som kan utmana deras position eller få dem att känna sig ersättningsbara.

Det behövs nog ingen vidare förklaring för att förstå att det här är ett mycket alarmerande problem som kan få stora konsekvenser om vi inte tar vårt medmänskliga ansvar. För trots skammens fasta järngrepp om depression och psykisk ohälsa så går den att bryta.

Genom att införa genusutbildning i skolans läroplan kan man tidigt nå ut till pojkar som dagligen färgas av osunda mansideal och hjälpa de att slå hål på myten om den osårade mannen. För en sådan man finns inte och har aldrig funnits och ju fler som vet om det, desto bättre. Ett annat alternativ kan vara att ordna samtalsträffar, bjuda in föreläsare och utforma aktiviteter på arbetsplatser för personer som skulle behöva prata ut om sin skilsmässa, ofrivilliga ensamhet, sina ekonomiska problem eller andra jobbiga livskriser.

Det här är bara några tänkbara förslag men om vi sätter oss ner och börjar prata med varandra så kan vi säkert skissa fram fler hållbara lösningar. Det är dags att vi tar kampen mot psykisk ohälsa på allvar och frigör socialt utsatta individer från skam och skuld. För depression är ingen, och kommer aldrig bli en, accessoar oavsett om du är en hyllad medieprofil eller en okänd lagerarbetare.