Konsten gör det politiken aldrig vågar | Fria.Nu

Krönika


Maria Ramnehill
  • Mellandagarna är ambivalensens höjdpunkt. Det gamla året är de facto slut och det nya har ännu inte börjat, skriver Maria Ramnehill.
Fria Tidningen

Konsten gör det politiken aldrig vågar

Ambivalens och mix har alltid föraktats och fruktats av makteliten. Så låt valåret 2018 utmana makten genom att vara ambivalensens, genremixen och smakupplösningens år, skriver Maria Ramnehill.

Man får inte mixa genrer. Det är vår kulturs första bud, och det gäller oavsett om det handlar om politik eller kön eller sexualitet. Vi lider av en oerhörd skräck för det ambivalenta och det blir som allra tydligast i konservativ och högerextrem politik. ”Låt män vara män och kvinnor kvinnor” skanderar de bakom sina barrikader och murar, om de så är imaginära, planerade eller redan byggda.

Det är den rädslan som sjuksköterskan Belize tar fasta på i Angels in America när han tar hand om den förvirrade och aidssjuke Roy Cohn. Den konservative homosexuella advokaten som var drivande i McCarthyerans förföljelse av kommunister och hbtq-personer har en stor roll i Tony Kushners drama som kommer att sättas upp på Dramaten i februari, i regi av Farnaz Arbabi. Belize beskriver himlen som allt Roy hatar: ”Big dance palaces full of music and lights and racial impurity and gender confusion. Race, taste and history finally overcome.”

Det är en punkig version av paradiset. Punken brukar, särskilt i Sverige, betraktas som en vänsterrörelse, men genrens essens är något annat: uppror och misstro mot auktoriteter, värdenihilism, antiestetik och anti-smak, värden som kan utnyttjas till både gott och ont.

Mellandagarna är ambivalensens höjdpunkt. Det gamla året är de facto slut, om än inte formellt, det nya har ännu inte börjat. Tiden mellan jul och nyår blir en transportsträcka fylld av reor och resor, om man inte tillhör dem som har ett viktigt jobb, som att ta hand om äldre eller sjuka. Det kanske är för att det här mellantillståndet tar slut som nyåret blir en så förlösande fest. Ambivalensen är över och vi kan blicka framåt igen, obrydda om det som har varit.

Framåt mot ett valår som kommer att driva upp polariseringen och det svartvita tänkandet ännu mer, när partister, aktivister och ledarskribenter ser allt genom ett ensidigt raster och världens komplexitet förenklas till slagord.

I den politiska debatten existerar sällan gråzoner, en politiker är alltid antingen god eller ond, ett politiskt beslut antingen fullkomligt gott eller fullkomligt förkastligt.

En människa är antingen fullständigt man eller fullständigt kvinna, någon överlappning, förvirring, konflikt eller historia tillåts inte existera. Och det man inte kan uthärda försöker man förbjuda, i ord såväl som i handling, vilket är varför Trumpadministrationen försökt porta transpersoner från såväl omklädningsrum som skolor, militär och smittskyddsinstitutet CDCs budgetplanering för hivprevention.

Det är en trivial sanning att konst alltid är politisk, men det är ofta sant att ju tydligare ett konstverk driver en politisk linje, desto sämre konst blir det när ambivalensen ger plats åt plakaten. Kanske är det den konst som orkar härbärgera det dubbla, det komplexa och motsägelsefulla som kan bli den mest kraftfulla politiska kraften när den politiska debatten saluför förenklingar, svartvitt tänkande och ambivalensfobi.

Så låt 2018 bli ambivalensens och genremixens och smakupplösningens år.

Annons

© 2018 Fria.Nu