Det är en något trött Albert af Ekenstam som svarar i telefonen. Gårdagens releasespelning på Debaser i Stockholm har satt sina spår.

– Det gick väldigt bra, över förväntan. Jag var lite orolig över att ingen skulle dyka upp, men det visade sig onödigt. Det var fullt och det var skitkul, min bästa dag i livet, säger Albert af Ekenstam.

Ödmjukt säger han att uppmärksamheten kring soloskivan är överväldigande och något förvånande. Tidigare har han som gitarrist i postrockgruppen Tempel stått lite i skuggan. Att nu göra intervjuer och prata om sin egen musik är något nytt, men samtidigt något han drömt om sedan han började med musiken.

Att det skulle bli en skiva i eget namn var från början inte en självklarhet. Mattias Nilsson, som driver skivbolaget Kning Disk och som ger ut Ashes och som även står bakom Tempel, berättar att han närmast fick tvinga Albert att spela upp det egna materialet för honom.

– Min egen musik kändes väldigt personlig och närmast privat och jag hade svårt att våga dela med mig av den. När jag till sist skickade första låten till honom, Walking, så ville han direkt släppa det som en singel och sedan ledde det till ett helt album, säger Albert af Ekenstam.

Drömmarna om en musikkarriär har alltid funnits, berättar Albert, som började spela piano som nioåring och senare gitarr. Och det är som gitarrist man tidigare sett honom spela med Anna von Hausswolff och Det stora monstret och givetvis med egna bandet Tempel.

– Det är ganska smal musik vi gör i Tempel och lite svårare att nå ut brett med. Att min egen musik berör ämnen som många kan relatera till gör den mer tillgänglig. Jag vill berätta om livets ytterligheter, om liv och död, om att förlora någon, saker som alla får vara med om någon gång under sitt liv, säger Albert af Ekenstam.

Omslaget till Ashes skimrar i gråsvarta nyanser och även musikaliskt vilar ett mörker över de tio låtarna.

– Det är ett melankoliskt album, medger Albert. Det handlar om mörka saker, ensamhet och sökandet efter trygghet. Men det finns hopp också.

Normer kring manlighet har intresserat Albert af Ekenstam. Själv säger han sig ha blivit påverkad av uppväxten i en grabbig miljö.

– Det är en miljö jag aldrig trivts i. Jag tror det kan leda till att många killar lär sig stänga ute vissa känslor, eller inte våga visa känslor. Nu har jag vänner som jag kan vara tryggare med och sedan jobbar jag i ett kvinnodominerat yrke som sjuksyster vilket påverkat mig som person.

Begreppet manlighet är intressant att närma sig även då man ser på genren som Albert af Ekenstam är en del av – singer-songwriter-traditionen är fylld av ensamma män med gitarr, och han har blivit jämförd med artister som Elliott Smith, Bon Iver och Damien Jurado.

– När jag spelar med bandet öser vi på mer och har mycket inslag av postrock, när jag spelar ensam blir jag väl killen med gitarren. Det är väl oundvikligt att inte bli placerad i ett fack.

När du listade favoritlåtar i Hymn var det bara manliga artister du valde.

– Hm, det stämmer nog, men jag lyssnar mycket på kvinnliga artister också, som PJ Harvey.

Trots att Albert af Ekenstam sedan ett år tillbaka är boende i Stockholm är Göteborg alltid hemma. För att känna sig mer som hemma i studion har han göteborgsmusikerna Sumie Nagano och vapendragaren Filip Leyman, medlem i Tempel och som även producerat soloskivan, med sig.

– Det skapar trygghet. Sumie är lite som en syster för mig och Filip och jag har arbetat länge ihop. Men helt klart måste jag flytta tillbaka, när det nu blir.

Nästa Göteborgsbesök blir när han kommer till Oceanen i början på november, en spelning att se fram emot.

– Det ska bli jäkligt kul, det är något speciellt med att komma hem, det finns ett helt annat lugn där, säger Albert af Ekenstam.