Kikirörelsen är en ungdomsbaserad del av Ballroomkulturen, en performanceartad konstform vars främsta uttryck är vouging. Att dokumentärfilmaren Sara Jordenö fastnade för denna expressiva kultur var mer eller mindre en slump.

– Jag bodde i New York och jobbade med ett annat projekt i Harlem och träffade då på Twiggy Pucci Garcon och Chi Chi Mizrahi. Det var omöjligt att inte dras till dessa personer, de har en sådan stark utstrålning. När de fick veta att jag är dokumentärfilmare ville de ha ett möte för att presentera kikirörelsen. Sedan drogs allt igång väldigt snabbt, säger Sara Jordenö.

Ballroomscenen föddes i Harlem för över hundra år sedan. Det har varit en aktiv och kreativ undergroundkultur som emellanåt fått uppmärksamhet, kanske framför allt under 90-talet då Madonna plockade upp dansformen vouging.

– Kikiscenen är en ny scen. Rörelsen startades och drivs av ungdomar och är till för ungdomar. I filmen porträtteras sju unga personer som alla berättar sin historia och om hur de hamnade i kikirörelsen, berättar Sara Jordenö.

Jordenö kommer nära ungdomarna och får dem att öppenhjärtigt berätta om personliga och smärtsamma erfarenheter av att leva som ung hbtq-person i New York. Förutom att ge en bild av en expressiv kultur finns en tydlig politisk agenda i Kiki. Twiggy, Chi Chi, Gia, Izana, Divo, Christopher och Symba berättar om rädslan att komma ut, hemlöshet, riskerna att drabbas av hiv och att behöva känna av förtryck från den vita heteronormativiteten.

Varje månad arrangeras de storslagna och extravaganta balerna där de olika ”husens” rykte står på spel. Utlevelsen i dansen går inte att ta miste på och viljan att förmedla sin unika stil är stark.

– Jag har varit med i Kiki-scenen i drygt fyra år. Jag är kritisk till mig själv utom när jag gör vogue. Jag lärde mig vogue på The Door. Jag såg tjejerna dansa och sen var jag på Kiki-bal och såg på. Jag hade inte kommit ut, jag var i garderoben och tyckte att det överdrivet feminina var komiskt. Nu när jag har börjat acceptera mig själv är det inte så. Jag började gilla det och ville lära mig det. Nu älskar jag det, förklarar Divo Pink Lady i filmen.

De medverkande är väldigt öppna och rättframma, hur lyckades du skapa det förtroende som behövs för att uppnå detta?

– Jag blev inbjuden för att göra filmen och har även haft ett stort stöd av Twiggy Pucci Garcon, som varit medförfattare till filmen. Men med Chi Chi var det först sista året som vi filmade scenerna där han pratar om sina drogproblem. De som är med i filmen kände tryggheten att dela med sig av sina personliga berättelser, vilka annars aldrig når ut. Bilden som sprids av deras kultur ofta är fördomsfull. Att komma nära och skapa en intim närvaro var en viktig förutsättning för att skapa intimitet och humanitet, det är viktigt att lyfta fram att alla har olika erfarenheter, säger Sara Jordenö.

Samarbetet med Twiggy Pucci Garcon har varit enormt viktigt för filmens slutresultat, berättar Sara.

– Även om jag är queer finns det så många skillnader mellan oss. Jag är femton år äldre, vit och från ett litet samhälle i norra Sverige medan Twiggy är uppvuxen i amerikanska södern, han är svart. Men trots olikheter fann vi varandra och kunde samarbeta så bra. Han har introducerat kikiscenen för mig och fått mig att förstå alla nyanser, säger Jordenö.

Vad har du lärt dig själv under arbetet?

– Jag har lärt mig enormt mycket. Jag har lärt mig mycket om den amerikanska samhället, saker som man kan läsa om och tro att man förstår, men som jag fått riktig kunskap om genom mina nya vänner, säger Sara Jordenö.

KIKI hade premiär på prestigefyllda Sundancefestivalen där den nominerades till Grand Jury-priset. Den har även visats på flera festivaler i USA, Sydamerika, Södra Afrika, Australien och Europa.

– Filmen har visats i femton länder. Nu väntar den svenska biopremiären och vi hoppas att den också kommer att visas i skolor, säger Jordenö, som hoppas att filmen kan generera ett politiskt engagemang.

– Det här är en rörelse som vil synas och som vill få politisk makt i samhället. Filmen är underhållande och visar fantastisk dans, men jag vill att åskådarna även ska ta med sig något annat. Filmen vill visa på att dessa marginaliserade personer är fantastiskt duktiga på att tala för sig och att de närmar sig den politiska makten, säger Sara Jordenö.