Under Nury Martinez uppväxt var det politiska engagemanget hela tiden närvarande. Hennes mamma var politiskt aktiv, precis som många i hennes släkt, och arbetade för småjordbrukares rättigheter.

– Jag minns min mamma som den starka ledaren i hemmet, hon lärde oss att det inte var någon skillnad på män och kvinnor. Killarna fick lära sig att laga mat precis som vi kvinnor. Vi gjorde allt tillsammans, från kaffeskörden till hushållssysslor.

Nury växte upp tillsammans med sin mamma, pappa och elva syskon på landsbygden i centrala Colombia, en region med många kaffeodlingar som är känd för sina starka vänstersympatier.

– Vi var nästan helt självförsörjande och det var bara saker som salt och ris som vi behövde köpa, säger Nury.

Men allt förändrades då paramilitärerna kom till området. Paramillitära grupper är närvarande i stora delar av Colombia och deras attacker är ofta riktade mot fackanslutna, bönder, ursprungsfolk och människorättsaktivister.

– De tvingade folk från sina hem. Hot och trakasserier var vanliga. Det tog all kraft från min mor, från hela familjen.

Till slut fick familjen nog och flyttade till delstaten Cundinamarca, nära huvudstaden Bogota.

– Det var svårt för oss små att förstå, jag minns hur min mor försökte förklara för oss att vi skulle flytta till en ny by och att det skulle bli bra där, vi visste inte vad de vuxna hade utsatts för.

Under tonåren började Nury engagera sig i olika föreningar, precis som sin mor hade hon en stark organisatorisk förmåga.

– Jag engagerade mig i det lokala kulturlivet. Jag gillade dans och teater. Jag utbildade mig till danslärare. Vi jobbade med projekt ute på landsbygden.

När hon var 14 år sa hennes mamma till henne att hon måste börja engagera sig politiskt, precis som så många andra i familjen.

– Jag ville inte till en början, jag ville fortsätta med mina kulturaktiviteter. Politiken kändes för tråkig och seriös.

Men till slut fick modern sin vilja igenom, och i slutet av åttiotalet gick Nury med i småjordbrukarrörelsen Fensuagro. Hon blev allt mer engagerad, och efter bara några år hamnade hon på den nationella avdelningen i Fensuagro, där hon fokuserade på jordbruksreform, utbildning och kvinnofrågor. Fensuagro arbetar för att förstärka rättigheterna för småjordbrukare och ett viktigt mål är matsuveränitet, som handlar om rätten att producera sin egen mat på sitt eget territorium. Nury har arbetat inom Fensuagro i 25 år, och är i dag en av organisationens två ordförande.

– Fensuagro är som en familj för mig. Vi får skydd, fred och gemenskap. Det är en organisation jag känt i hela mitt liv, och därför är det en del av mitt liv.

Men även om engagemanget växte för den unga Nury var konflikten i landet ständigt närvarande.

– Det var vid den här tiden som min bror försvann, vi tror att han råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Sen dödade de en av mina morbröder. Efter att de hade försökt mörda en annan av mina morbröder vid flera tillfällen flydde han till Sverige.

Nurys morbror jobbade i en by i södra delen av Colombia när han blev mördad av paramilitärer.

– Vi försökte göra en utredning kring vad som hade hänt men staten motarbetade oss under hela processen. Vi tror att det är på grund av militärens kopplingar till paramilitären.

I dag lever Nury Martinez med en speciell klassning som gör att hon har rätt till skydd av staten på grund av sitt politiska engagemang. Men hennes familj är långt ifrån ensam om sådana upplevelser.

– Sex miljoner colombianer, de flesta småjordbrukare, har tvingats fly sina hem och har förlorat sin kultur som småjordbrukare.

År 2000 infördes en lag i Colombia som skulle ge internflyktingar rätt att återvända till sin mark. Men för många är lagen tandlös, menar Nury.

– När många återvänder till sin mark upptäcker de att den tagits i besittning av multinationella företag. Oftast har småjordbruket bytts ut mot monokultur som sockerrör eller bananer.

Företagen hävdar att de köpt marken i god tro och därför inte behöver lämna tillbaka den.

– I slutändan skyddar staten först och främst de stora företagen, inte fattiga bönder. Multinationella företag och inhemska storägare står över lagen.

De vars mark tagits över av storföretag ställs inför två val: antingen att samarbeta med jordägaren och jobba som anställd på marken man tidigare ägde, eller så bestrider man företagets rätt till marken.

– Att välja striden är inget lätt beslut. Min familj valde att inte kämpa för marken. Många av dem som väljer att kämpa för sin mark blir mördade.

De många småbrukare som förlorat sin mark sätter sitt hopp till att fredssamtalen mellan Colombias regering och Farc-gerillan som nu pågår i Kubas huvudstad Havanna, ska sätta press på regeringen att ytterligare förstärka rätten för återvändande internflyktingar.

– Fredsprocessen i Havanna är det som mest har gynnat en jordbruksreform. Men det räcker inte med dialoger i Havanna, det krävs handling. Det kommer inte att fungera om det inte finns en stor folklig mobilisering och öppning för sociala förändringar.

Det Nury ser i dag är en militarisering ute i landet och större närvaro av paramilitärer på landsbygden. Många där är oroliga för att konfrontationerna kommer att öka.

I fredsförhandlingarna i Havanna har flera kvinnoorganisationer gått samman för att lägga fram förslag för att öka kvinnors rättigheter. Feminismen är en av Nurys starkaste drivkrafter, och för henne är kampen för jämställdhet starkt bunden till kampen för fred i Colombia.

– Situationen är väldigt svår, många colombianska kvinnor är offer för kriget.

Systematiska mord och våldtäkter mot kvinnor används också som en strategi för att terrorisera fiender i det colombianska lågintensitetskriget. Nury har sedan 2002 jobbat med att utbilda kvinnor och män i jämställdhetsfrågor.

– Inom det internationella småjordbrukarnätverket Via Campesina har man utvecklat en egen form av feminism där fokus ligger på att förändra mentaliteten hos både män och kvinnor för att stärka småbrukarkvinnans rätt i samhället.

Vad gäller framtiden är Nury försiktigt positiv:

– Det är en svår situation i Latinamerika. Vi har sett en rad regeringar som har en annan syn på utveckling än vi har och där nordamerikanska intressen går före våra. Samtidigt har många sociala rörelser gått framåt. Till exempel har de skapat starkare band över landsgränser. Via Campesina har har en viktig roll att stärka den ideologiska och politiska processen genom utbildning.