Recension


Film
Sommaren ’71
Regi: Catherine Corsini
I rollerna: Cécile de France, Izla Higelin, Noémie Lvovsky, Kévin Azals, Laetitia Dosch, Benjamin Bellecour

  • Delphine och Carole mitt emellan sina båda världar.
Fria Tidningen

Kärlek med implikationer

De starka protesterna mot homoäktenskap i Frankrike 2013 var det som inspirerade regissören Catherine Corsini att göra Sommaren ’71, som innan biopremiären visats på Göteborg filmfestivals hbtq-sektion tidigare i år. Filmen är en tillbakablick på det tidiga sjuttiotalet då feministrörelsen växte fram och lade grunden till de viktiga politiska rättigheter som i dag har uppnåtts för kvinnor.

Genom att ställa landsbygd mot stad, tradition mot förnyelse och manligt mot kvinnligt förtydligar regissören Catherine Corsini tematiken i Sommaren ’71, som kretsar kring kvinnlig kärlek och svårigheterna att, då som nu, komma ut som homosexuell.

Den 23-åriga Delphine (Izia Higelin) bor och arbetar med sina föräldrar på en gård belägen på den franska landsbygden. Framtiden verkar utstakad för Delphine. En ung man uppvaktar henne och modern ser trots Delphines ointresse av uppvaktningen redan fram mot giftermålet.

Att det finns en annan Delphine blir tydligt då filmen plötsligt ändrar spelplats. När Delphine väljer att lämna landsbygden för Paris möter vi en kvinna med skinnjacka som verkar passa in det urbana stadslivet. Åtminstone till det yttre, att ambivalensen är konstant framgår i Delphines egen beskrivning av sig själv: ”Jag känner mig bonnig i Paris och som parisiska när jag är på landet.”

På ett möte för kvinnorörelsen träffar hon den tio år äldre Carole (Cécile de France), som kommer från en helt annan bakgrund och som arbetar som lärare. För Delphine öppnar sig en ny värld. I det upplysta och tillåtande Paris finns plötsligt möjligheter till ett helt annat liv. När Delphine till sist tar mod till sig och närmar sig Carole uppstår en befriande kärleksrelation.

Även i relationen mellan Delphine och Carole arbetar Corsini med slående kontraster: Delphine är mörk, kort, ung och oerfaren, medan Carole är ljus, gänglig, äldre och mer livserfaren. Ett typiskt exempel på motsatser som dras till varandra.

När Delphines far drabbas av en stroke tvingas Delphine att återvända hem. Carole bestämmer sig för att följa med, men nu blir det återigen omöjligt för Delphine att visa sin kärlek öppet.

Under den del av filmen som utspelar sig på landsbygden blir det upp till bevis för filmens kärlekspar att försöka leva upp till de politiska målsättningar som de kämpat för i huvudstaden. Problemet för Delphine är att hon nu inte vågar komma ut ur garderoben: ”Min mamma vet inte ens vad det innebär att vara lesbisk”, försöker hon förklara för den pådrivande Carole.

Modern (Noémie Lvovsky) förstår dock mer än vad hon väljer att visa utåt. När hon kommer på Delphine och Carole nakna i sängen brister det dock och hon kastar ut Carole. För Delphine ställs allt på sin spets, nu måste hon välja sin framtid, och hur hon än väljer kommer hon att svika någon.

Corsini utmanar filmen igenom med att ge sig på ganska slitna filmklichéer, som den dramatiska och utdragna avskedsscenen på en filmperrong. Men oftast funkar det utmärkt, kanske främst tack vare den utmärkta rollsättningen. På minussidan hamnar en viss övertydlighet, men ofta vägs detta upp av en känslomässig värme som filmen är rik på.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

På desperat jakt efter kärlek

Recension

Desperat jakt efter kärlek. Juliette Binoche är lysande i Claire Denis Let the sunshine in, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu