I England, USA och Australien är begreppet animal sanctuary känt. Lika vanligt är det inte i Norden. I Sverige finns dock Gotlands djurfristad, som arbetar med att ta emot och omplacera avlivningshotade, vanvårdade och övergivna lantbruksdjur. När djurrättsorganisationen Djurens rätt i maj i år delade ut priset Guldråttan, var det Gotlands djurfristad som fick de flesta rösterna för att ha gjort en exceptionell insats för djuren.

Det känns jättebra, tycker Lena Areskog som tillsammans med Hugo af Morgenstierna och Linnéa Hedblom grundade verksamheten för åtta år sedan. Det började med att en hund förirrade sig in på deras dåvarande gård.

– Hela verksamheten växte fram ur en handling. Vi skulle hjälpa en individ, säger Lena Areskog.

Nu kan hon och hennes kollegor räkna in ett hundratal djur: katter, hundar, tuppkycklingar, hästar, grisar och höns som de har gett bättre liv. Kor finns också, men de tas om hand på annat håll eftersom utrymmet är begränsat. Alla djur är friköpta, eller så har människor bett om att fristaden ska ta hand om dem.

– Vi ägnar oss inte åt några olagliga aktiviteter. Därför fritar vi aldrig djur, säger Lena Areskog.

Gotlands djurfristad är en ideellt driven förening, som är beroende av frivilliga krafter.

Djurfristaden arbetar efter EU:s Lissabonfördrag som säger att djur ska behandlas som kännande varelser. Detta görs dels genom folkbildning inom ämnet djuretik, dels genom att visa hur djur kan leva utan att vara förtryckta. Gotlands djurfristad har fått fin uppmärksamhet från andra som delar deras vision. Men det finns också motstånd.

– En gris som lever på 10 kvadratmeter och som inte får komma ut är ett vanvårdsfall. Alla ser inte det. Vissa mjölkbönder som bor här i närheten hälsar inte på oss. Köttätare säger ibland ”va, är du vegan, äter du inte djur”, som om det vore något extremt. Men det är djurindustrin som är extrem, och det är extremt att äta djur som har lidit så fruktansvärt.

På frågan om vad människor kan göra för att hjälpa djuren svarar Lena Areskog att det handlar om ett ambassadörsskap.

– Sluta att konsumera sådant som dödar djur. Bli vegan. Stöd organisationer som jobbar med djuretik. Och var inte rädd för att berätta om verkligheten, även om andra människor tycker att det är jobbigt.

I Mölnlycke finns Göteborgs djurskyddsförening, som grundades 1869. Här tas hemlösa katter, kaniner och gnagare om hand. Djuren får vid behov vård, och kan sedan i bästa fall adopteras bort. Tack vare medlemspengar, arv och donationer kan tre anställda ägna sig helhjärtat åt arbetet. Men verksamheten går inte att bedriva utan ideella krafter, i nuläget ett tjugotal volontärer och praktikanter. De lidande djuren tar inte slut. Susanne, som är föreståndare, är märkbart frustrerad.

– Vi räcker aldrig till. Vi har kapacitet att ta emot ett par kaniner åt gången men just nu försöker vi hinna med ett trettiotal, och tio marsvin därtill.

Djuren som lämnats åt sitt öde har tagits om hand av polisen och länsstyrelsen i första hand, privatpersoner i mån av plats. En person sågs dumpa kaninungar i 16 graders kyla. Och det är inte lätt att finna hem åt alla. Vädurshannen Alfons kom i oktober. Ingen vill ha honom för att han är gammal och svart till färgen. De som är vuxna eller mörka i pälsen är svårare att adoptera bort, berättar Malin som är en av de anställda.

– Vuxna individer får sällan en andra chans i livet, människor vill helst ha små söta ungar. Ibland ratas också djur som är skygga vid första mötet. Men ungar växer upp, och den som väljer bort ett skyggt djur missar att få vara med om dess utveckling till att bli social.

Överlag är kunskapen om tamdjur dålig, menar hon. En ägare som inte känner till djurens behov, kan heller inte tillfredsställa dem.

– Innan man bestämmer sig för att skaffa djur, måste man ta reda på vad djuret behöver och planera för att ta hand om det i kanske tio år framåt. Jag fick ett samtal från en man som ville ha en kanin till sina barn och som frågade om de fick lämna tillbaka den ifall barnen tröttnade. När jag svarade nej, undrade han om kaninen skulle överleva att bli utsläppt i skogen. Det är hemskt att se hur låg status smådjur har, och att föräldrarna för över de värderingarna på sina barn.

Det är svårt för djurhem att sprida information. Tiden räcker heller inte till. Tidigare informerade Göteborgs djurskyddsförening i skolor. Nu verkar man främst genom sociala medier.

– Den som vill hjälpa till kan dela våra inlägg där vi söker nya hem till djuren. Det går också att stödja oss ekonomiskt, genom att bli volontär eller själv ta sig an ett djur.

Under 2015 adopterade Göteborgs djurskyddsförening bort mellan 150 och 200 katter samt ett tiotal kaniner och gnagare. Nyligen fick även kaninen Alfons ett hem, trots att han är gammal och svart till färgen.

Personalen på Göteborgs djurskyddsförening har valt att inte ha med sina efternamn i artikeln.