Vi förtjänar inte frid när 15-åringar skjuts ihjäl | Fria.Nu
Maimuna Abdullahi

Inledare


Inledare
Våld

  • "Det är tonåringar. Unga killar. 15-18-åringar. De dödar och dödas på våra svenska gator. Fem grabbar inom loppet av två månader. I kväll igen. Aldrig har det varit så tyst." Orden är Rami Al-Khamizis, juriststudent och aktuell med rapporten Rörelsejurister. Tystnaden är samhällets, skriver Maimuna Abdullahi.
Göteborgs Fria

Vi förtjänar inte frid när 15-åringar skjuts ihjäl

De frågor och fenomen som ägnas uppmärksamhet i debatten är tecken på erkännande. För visst är tystnaden från beslutsfattare talande för vilka vi erkänner som värdiga vår tid, tanke och sorg, skriver
Maimuna
Abdullahi.

Med alla debatter som blossar upp var och varannan dag, några livsviktiga, andra mestadels frustrerande, kan jag inte låta bli att fundera över varför vissa frågor blir en riksangelägenhet, och andra, bara ett nyhetsinslag.

”Det är tonåringar. Unga killar. 15–18-åringar. De dödar och dödas på våra svenska gator. Fem grabbar inom loppet av två månader. I kväll igen. Aldrig har det varit så tyst.” Orden är Rami
Al-Khamizis, juriststudent och aktuell med rapporten Rörelsejurister. Tystnaden är samhällets. Dödandet av unga killar och män, får en förstås att fundera över vari skillnaden ligger mellan att gå från att vara ett nyhetsinslag, till att bli en händelse som diskuteras.Vad är det som gör att vissas erfarenheter av otrygghet, eller i detta fall, död, inte adresseras av beslutsfattare?

”Unga män från förorten passar inte in i bilden som offer för förtryck. Inte när ytterligare en stämpel håller på att formas till deras ära som samhällets syndabockar”, skriver Rami
Al-Khamizis.

Under 2015 sköts elva personer ihjäl i Stockholm, senast i tisdags, då en 15-årig pojke förlorade livet. Cirka en månad innan det, ägde Alby-mordet rum. Fenomenet är förstås inte specifikt för Stockholm, utan även i Göteborg har vi fått ta del av liknande sorglig utveckling vad gäller dödsskjutningar. Under 2015 dödades sex personer i Göteborg.

Men de frågor och fenomen som ägnas uppmärksamhet, de som det är tyst om, vilka perspektiv och resonemang som hörs, släpps in och vilka som hålls ute, är tecken på erkännande. För visst är tystnaden talande för vilka vi erkänner som värdiga vår tid, tanke och sorg.

Man ska självfallet vara försiktig med det man önskar. I dessa tider gäller det att vara övertydlig: det är en saklig diskussion om hur vi försäkrar våra unga trygghet och ett liv fritt från det överhängande hotet att avrättas på öppna gator, som ska vara central. Detta snarare än pseudo-debatter om att vissa är mer benägna att utföra våld på grund av att de är belastade av kulturellt våldsmonopol, eller att våldet äger rum i ett vakuum, avhängt från resten av samhället. Den här typen av diskussioner är förstås enbart en taktik som flyttar fokus ifrån offren och de sociala förhållanden där denna typ av utveckling sker.

Initiativ finns på gräsrotsnivå, men nuläget är det tystnaden på central nivå som fängslar unga män i stereotyper. De sörjs förstås av de personer som kände dem, men de har försvunnit utan att resten av samhället, och i synnerhet, att det politiska etablissemanget, stannat upp. Deras frånvaro borde självfallet rönt lämpliga officiella samtal. Frånvaron av detta samtal får en naturligtvis att fundera över om deras liv hölls i låg eller ingen hänsyn alls.

Förlusten av ytterligare en ung kille borde åtminstone kvalificera sig till ett uttalande från vår inrikesminister. För inte kan det vara så att bilar som brinner förtjänar vår kollektiva uppmärksamhet och högljudda debatter och ansvarsutkrävande, mer än kropparna som ligger, för att låna ett brukligt uttryck, six feet under?

Slutligen, i Ramis ord: Må du vila i frid bror. Det är vi som samhälle som inte förtjänar frid när 15-åringar skjuts ihjäl.

Annons

© 2020 Fria.Nu