I Xavier Giannolis film Marguerite glänser Catherine Frot som den hemlighetsfulla baronessan med drömmar att stå på scenen. Enda problemet är att Marguerite inte kan sjunga, vilket hon inte är medveten om.

Hennes kulturella salonger är populära tillställningar och lockar Paris kulturella elit. Dessa evenemangs självklara huvudnummer består av att värdinnan sjunger för sina gäster. De som blir kvar i rummet vrider sig i plågor när Marguerite lyckas med konststycket att inte pricka en endaste ton, andra flyr in i ett angränsande rum och smiter ut och återkommer med artiga applåder när tystnad åter råder.

Uppslaget till filmen fick regissören Xavier Giannoli när han en dag hörde något märkligt strömma ur sin radio. Det var en operasångerska som framförde Nattens drottnings aria ur Mozarts Trollflöjten. Det lustiga var att hon sjöng helt osannolikt falskt. Sångerskan var Florence Foster Jenkins. Hon levde i USA på 40-talet, och var en förmögen kvinna med ett passionerat intresse för musik och opera. Vad ingen talade om för henne var att hon inte kunde hålla en ton.

I filmen blir den unge journalisten Lucien (André Marcon) fascinerad av Maruerite och skriver en hyllande artikel om henne, med baktanken att utnyttja hennes godtrogenhet. Tillsammans med den avantgardistiske poeten Kyril arrangerar Lucien en tillställning där de annonserar att Chaplin ska delta, sanningen är att de istället ska chocka publiken med Marguerites tolkning av Marseljäsen. Syftet är att i sann dadaistisk anda omvärdera begrepp som skönhet, sanning och äkthet; riva ner och skapa nytt. Givetvis blir det skandal.

Det smärtsamma är att Marguerite inte är på samma spelplan som de två unga radikalerna. För henne är musiken och konsten istället skönhet, vilket hon tror att hon bidrar till med sina sånginsatser. Trots att hennes man, fint spelad av André Marcon, gör allt han kan för att hålla henne från scenen börjar Marguerite planera en stor tillställning med sig själv som huvudnummer. Rådet hon väljer att följa kommer från hennes trofasta tjänare Madelbos, som förklarar att: ”Perfektionism inte är att göra stora vackra dåd. Det är att göra det man gör med storhet och skönhet.”

Catherine Frot lyckas med bravur att göra Marguerite till något mer än enbart en komisk figur, utan också någon som använder sin kreativitet och sin lust för att bryta sig ur den trånga kostym som samhället gett henne.

Marguerite är en visuellt njutbar film som är ganska konventionellt berättad. Känslan är att 127 minuter är lite i längsta laget, och att Xavier Giannoli borde gett mer tid åt intressanta biroller. Framför allt slarvas historien om den unga sångerskan Hazel (Christa Théret) bort.

För att ytterligare spetsa till formen och gestaltningen skulle det varit spännande om Giannoli dessutom riskerat lite mer i den stilsäkra produktionen, några falska toner för att röra om i konventionerna.