Bilder av kvinnors otrygghet
Är det okej att behöva gå en omväg när det är mörkt? Begränsar rädslan ditt utrymme? Vad är det för platser som får oss att känna otrygghet och varför?
Det är frågor som Elin Wikström ställer i sin fotoutställning Obehagens rum som just nu finns att se på Hagabion.
Utställningen handlar om fyra unga kvinnors dokumentation av upplevt obehag i det offentliga rummet och är ett resultat av en c-uppsats i sociologi som Elin gjorde i höstas. Den enda instruktionen kvinnorna i undersökningen fick var att bilderna de tog inte fick vara från det egna hemmet.
– Det kan vara svårt att veta vad som egentligen menas med det offentliga rummet. Det är så olika hur man uppfattar platser, säger Elin om temat.
Resultatet blev fotografier på viadukter, skogspartier, gångtunnlar, parker och trappor. Till viss del blev som Elin väntat sig, men bilderna bjöd också på en del överraskningar.
– Jag blev förvånad över hur nära hemmet tjejer upplever obehag. Flera kort var från det egna trapphuset, säger hon.
Elin använder sig inte bara av fotografier för att skildra tjejernas obehag. På utställningen finns även citat från dikter och låttexter som väcker tankar och funderingar.
"The cycleway is black
It"s long past midnight and the streetlights are all out
My pulse is high
My flat is far away
It is so dark"
Texten är hämtad från Miss Universums låt Someone's following och enligt Elin visar den tydligt hur många kvinnor känner när de vistas ute när det är mörkt. Känslor som hon själv känner igen sig i.
– Det är något jag tänkt på mycket själv. Jag tycker till exempel det är otäckt att gå hem från spårvagnen. Kanske känner man rädsla i onödan, men den finns där ändå.
Brevid korten på utställningen sitter stora pappersark där besökarna kan skriva ner sina egna tankar och funderingar.
– Jag vill att de som ser utställningen ska reagera och interagera, säger Elin och det finns redan flera kommentarer på pappersarken.
"Jag brukar gå med mobilen intryckt på 112 och hålla på 'ring upp'-knappen när jag går ensam i mörkret" skriver signaturen Clara. "Antingen får man gå hem från spårvagnen med nyckeln i handen eller ta en taxi hem för flera hundra. Det är skit!" skriver en annan.
Men Elin är samtidigt positiv och hon känner hopp om att det ska kunna bli en förändring.
– Det händer mycket i Göteborg. Det känns som om man har börjat ta tag i problemet och jag tror absolut att man kan göra något åt det. Det är nog bara en tidsfråga. I grund och botten handlar det om att göra andra medvetna och det hoppas jag kunna hjälpa till med genom utställningen.
