• Mulugeta Gebremskel, 23, Yohannes Kidone, 27, Sami Aboly, 25, och Solomon Zeray, 30, är flyktingar från Eritrea.
  • Levinsky park i södra Tel Aviv fungerar som första anhalt för afrikanska flyktingar i Israel.
  • “Vi har en tendens i Israel att se på andra grupper som ett demokrafiskt hot”, säger Adi Drori Avraham på hjälporganisationen Assaf.
  • Abdelrahman Abdallah, 38, och Hussein Adem, 37, från Sudan är några av de många flyktingar som sitter och väntar i parken i hopp om att bli erbjudna daglönarjobb. ”Det enda vi kan få här är svartjobb utan kontrakt, städning på hotell eller liknande”, säger Adem.
Fria Tidningen

Fast i ett rättslöst limbo

I Israel lever 45 000 flyktingar från Eritrea och Sudan i en osäker tillvaro. Vägen in i landet har stängts och det är svårt att ta sig vidare. "Jag har varit här i sju år och det känns som att sitta i fängelse", säger Ahmed Ibrahim som lever som hemlös på gatan i Tel Aviv.

De dammiga gräsmattorna i Levinsky park börjar bli gulbrända. Termometern visar 35 grader och luften i södra Tel Aviv står stilla. I skuggan av träden sitter grupper med män. De rullar cigaretter, röker och ser ut att vänta på något.

Parken har blivit något av en symbol för den hopplösa situationen för flyktingar i Israel. Fram tills för några år sedan var platsen överfull med människor då den fungerade som avstjälpningsplats för nyanlända. När myndigheterna släppte dem från den första anhalten efter gränsen, fängelseliknande anstalter, fick de en biljett till Tel Avivs busstation bredvid parken. Sedan fick de klara sig på egen hand. Så fungerar det fortfarande men strömmen av människor på flykt har minskat kraftigt eftersom vägen in via Sinaihalvön har täppts till med ett 24 mil långt stålstängsel med taggtråd.

– Så här ser våra liv ut, säger 27-årige Yohannes Kidone från Eritrea och pekar ut bland träden.

Unga Tel Avivbor glider sakta genom parken på hopfällbara elcyklar. Några barn leker i en rutschkana som fram tills för något år sedan fungerade som bostad för hemlösa flyktingar. En bit bort sitter en man och tar en improviserad dusch med vatten från en stor petflaska.

– De tog oss från gränsen och dumpade oss här. Men vi har inga papper och kan varken få jobb eller lämna landet, säger han.

I Tel Aviv är Yohannes Kidone hemlös och får klara sig utan någon större hjälp från staten. Precis som många av de andra männen i parken väntar han på att arbetsgivare ska dyka upp och erbjuda tillfälliga daglönarjobb.

Det har hunnit gå fem år sedan Yohannes Kidone smög sig in i landet från den egyptiska sidan. Det var innan gränsen stängdes igen. Vännerna bredvid honom på parkbänken berättar liknande historier.

– Jag vet att folk åker till Europa från Libyen med båtar över Medelhavet numera. Det var enklare förut. Då man kunde ta sig hit men nu är ju gränsen stängd.

Han vill inte prata om bakgrunden till flykten från Afrikas horn, diktaturen i Eritrea. I hemlandet var han student men nu ser framtiden oviss ut.

– Jag vill fortfarande utbilda mig och lära mig nya saker. Men det går inte här, säger Yohannes Kidone och ser bekymrad ut.

Han är troende kristen och pekar uppgivet upp mot himlen för att visa att allt ligger i guds händer.

Det dånar mellan husen när ett passagerarplan på inflygning mot flygplatsen Ben Gurion glider förbi på låg höjd utifrån Medelhavet. FN:s flyktingorgan UNHCR räknar med att omkring 3 000 personer har dött i havets vågor i år, desperata människor på väg mot drömmen om ett bättre liv i Europa.

I Israel lever 45 000 flyktingar från afrikanska länder som hann ta sig in i landet innan rutten över Sinai ströps. Majoriteten kommer från Eritrea och en mindre del från Sudan. År 2012 började myndigheterna bygga ett stängsel längs den egyptiska gränsen. Syftet – att stänga ute flyktingar eller ”infiltratörer” som de kallas på israeliskt myndighetsspråk.

Rutten var tidigare det enda sättet för flyktingar att ta sig landvägen från Afrika men den möjligheten är i princip helt borta. Ett hundratal har hittills lyckats ta sig in i Israel i år, att jämföra med över 17 000 personer året innan stängslet restes.

Väl inne i Israel lever flyktingarna i ett vakuum utan en riktigt legal status. De kan inte skickas tillbaka och inte heller ta sig vidare. De hårdbevakade gränserna mot Jordanien, Libanon och Syrien sätter effektivt stopp och Israel fungerar i praktiken som en återvändsgränd. De tillfälliga uppehållstillstånden måste förnyas var tredje månad.

Premiärminister Benjamin Netanyahu gick nyligen ut med att man avser att bygga ännu ett staket längs gränsen mot Jordanien. Den här gången handlar det om att stänga ute flyktingar från inbördeskriget i grannlandet Syrien. Hittills har bara mindre grupper släppts in, i jämförelse med Jordanien dit över en halv miljon syrier har tagit sin tillflykt.

Adi Drori Avraham jobbar som mediekoordinator på den israeliska hjälporganisationen Assaf, som erbjuder stöd till flyktingar. Varje år möter volontärerna tusentals personer i behov av hjälp.

Men nu är det är långhelg och lokalerna ekar tomma. På väggarna hänger affischer och lappar med information på afrikanska språk.

– Israel är del av två stora migrationsflöden. Ett från Subsahara och norrut men det har gått ner i och med att stängslen kom upp. Israel är också granne med Syrien men har inte alls tagit itu med det, säger Adi Drori Avraham.

Situationen är bekymmersam för flyktingarna som lever i Israel.

– De har ingen stabil legal status i det här landet. När vi pratar om uppehållstillstånd är det inget permanent, det handlar mer om ett villkorligt frisläppande. De har släppts in men har inte fått någon riktig flyktingstatus. Israel har istället uppfunnit termen ”infiltratör”. Förnekandet av deras status är ett sätt för Israel att sätta press. Den förre inrikesministern sa att målet är att göra deras liv så pass miserabelt att de ger sig av och det uttalandet har pekat ut riktningen, säger hon.

Många ur gruppen har trots de svåra villkoren lyckats etablera sig i Israel vid det här laget men lider av psykiska och fysiska ärr efter tiden på flykt. Adi Drori Avraham berättar om människor som utsattes för brutala övergrepp och kidnappningar under passagen genom Sinaihalvön, tusentals personer som nu står utan hjälp från staten.

Enligt Assaf har bara fyra eritreaner erkänts som konventionella flyktingar av Israel sedan 2009. Motsvarande siffra för sudaneser är noll. Israelisk media rapporterar om hemliga avtal med Uganda och Rwanda som gör det möjligt att på ”frivillig” basis deportera flyktingar dit. Det handlar om personer som inte kan utvisas till sina hemländer och som ställs inför alternativet att fängslas om de stannar i Israel.

– Bland de som senare har drunknat i Medelhavet finns personer som har skickats ut på det här sättet, säger Adi Drori Avraham.

En annan väg ut är via UNHCR:s kvoter, något som har varit omgärdat av hemlighetsmakeri i Israel. De senaste åren har Sverige tagit mot ett femtiotal eritreaner och ett fåtal sudaneser via systemet. Det handlar om utsatta kvinnor eller personer som har blivit torterade under flykten till Israel. Migrationsverket beskriver kvotärenden som fall där ”alla andra möjligheter, som återvändande till hemlandet eller bosättning i flyktlandet, är uttömda”.

– Det är väldigt begränsat i det här landet. De kan få akutsjukvård men inte rehabilitering. Det har förbättrats något under senare tid och finns en klinik i Tel Aviv. Men bor de någon annanstans i landet har de bara tillgång till akutvården, säger Adi Drori Avraham.

På pappret har inte flyktingarna rätt att arbeta i Israel men staten gör inte några större anstängningar för att straffa arbetsgivare. Enligt Adi Drori Avraham grundar det sig i att arbetskraften faktiskt behövs i landet.

– Arbetsmarknaden är i desperat behov av arbetande händer, säger hon.

Men jobben kan vara riskabla för den som inte har rätt till riktig sjukvård om det skulle inträffa en olycka. Männen i Levinsky park beskriver en tillvaro utan anställningskontrakt där makten helt och hållet ligger i arbetsgivarnas händer. De berättar om farliga jobb som ingen annan vill utföra.

– Det är svårt att se någon framtid för den här gruppen i Israel och det är så regeringen vill ha det. Förhoppningsvis kommer Israel en dag ta sin del av det globala ansvaret för flyktingarna. Men hittills har man inte velat göra det, säger Adi Drori Avraham.

Tillbaka i Levinsky Park där dagen går mot sen eftermiddag.

På en av bänkarna ligger en man och sover med en tröja över huvudet. Han har hela sitt bohag bredvid sig i påsar. Längre bort ligger andra män utsträckta på filtar i gräset och sover tungt. Ingen av dem tycks störas av av barnens rop från den inhängnade fotbollsplanen strax intill.

Ahmed Ibrahim kommer från Darfur i västra Sudan. Blicken är dimmig och han ser trött ut. Han rullar en cigarett och drar i sig den tjocka röken. Livet i det nya landet är svårt.

– Allt ligger i händerna på regeringen. Vi får ingen chans här och det verkar vara helt i linje med deras policy, säger han.

Samtalet avbryts när två stora jeepar bromsar in ute på gatan. Fyra poliser går fram till Ahmed Ibrahim och hans vänner. De frågar efter papper och vänder ut och in på deras väskor.

– För mig hade det varit bättte att åka någon annanstans men det går inte. Jag har varit här i sju år och det känns som att sitta i fängelse. Jag är 35 år gammal men har ingen framtid, säger Ahmed Ibrahim.

Fakta: 

Antalet flyktingar som tog sig över gränsen mellan Israel och Egypten.

2011: 17 301

2012: 10 348

2013: 43

2014: 21

2015: ca 150

Källa: The Administration of Border Crossings, Population and Immigration och Assaf

Assaf

Israelisk frivilligorganisation som stöttar flyktingar och asylsökande. Assafs arbete finansieras via privata donationer. En stor del går ut på att ge psyko-socialt stöd till behövande, som inte kan få hjälp på annat håll. Organisationen anordnar även sociala aktiviteter för unga.

Anti-infiltratörslagen

Lagen skrevs ursprungligen 1954 och gör det idag möjligt att hålla asylsökande som tagit sig in i Isarel inspärrade i läger i upp till ett år. Tidigare var det betydligt längre. Människorättsorganisationer har tagit lagen till högsta domstolen i ett försök att få den ogiltig.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Han guidar nyanlända i Tyskland

Intervju

”Vi vill ge något tillbaka” säger Anas Al-Hakim, medgrundare av en app som hjälper nyanlända studenter.

Fria Tidningen

Dana Golan vågar bryta tystnaden

Intervju

I boken Bryt tystnaden, som nu släpps på svenska, berättar 145 före detta israeliska soldater om sina upplevelser från de ockuperade områdena i Palestina. Dana Golan var fram tills nyligen ordförande i organisationen Breaking The Silence som ger ut boken. För Fria Tidningen berättar hon om det som hon menar att de israeliska myndigheterna tiger om.

Fria Tidningen

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

© 2024 Fria.Nu