Den 13 oktober 1990 inträffade en av de mest brutala massakrerna i Libanons moderna historia. Omkring 700 människor dödades och 2 000 lemlästades när syrisk armé och libanesiska milisgrupper stormade premiärministerns högkvarter i östra Beirut. Efter att de intagit presidentpalatset la de stridande parterna slutligen ner sina vapen. Då hade de krigat i 15 år.

Om du frågar Libanons skolungdomar vad som hände den dagen får du blandade svar. En del svarar att det var datumet då Libanons inbördeskrig officiellt tog slut. En del svarar att de inte vet. Få av dem känner till händelsen i östra Beirut.

25 år efter krigets slut är inbördeskriget fortfarande tabubelagt. Populärkultur som berör kriget censureras och skolornas läroböcker i historia innehåller ett långt glapp från krigets utbrott till dess slut.

Samtidigt växer oron för att Libanon håller på att upprepa sin blodiga historia. Konflikten i Syrien har gett nytt syre åt sekteristiska spänningar på libanesisk mark. Sedan tre månader har missnöje med den politiska korruptionen samlat tiotusentals libaneser till protester, där de skanderat ”folket vill ha ner regimen” – den arabiska vårens slagord.

Före detta grundskolläraren Nayla Hamadeh är en av dem som bekymras av bristen på samtal om Libanons krigshistoria.

– Elever som inte får diskutera sin historia riskerar att vända sig till oseriösa källor istället som kan leda till fundamentalism och våld, säger hon.

– Mina elever visste bara att det har varit ett krig, inte vad det orsakades av eller hur det yttrade sig.

Nayla förklarar att tystnaden som omger inbördeskriget beror på att dess spänningar fortfarande lever kvar. Fredsavtalen följdes aldrig av några sanningstribunaler eller försoningskommissioner.

– Bara en enkel uppmaning från landets ledare: Låt oss glömma och gå vidare. Källorna till konflikten bearbetades inte.

När vapnen hade tystnat var Libanon en djupt splittrad nation. Kristna och muslimer som tidigare levt sida vid sida, hade flytt till varsin del av Beirut. Skolundervisningen var lika splittrad som befolkningen och hade i många fall förvandlats till en plattform för sekteristisk propaganda.

För att ”stärka den nationella identiteten och religiös öppenhet” innehöll fredsavtalet, den så kallade Tayef-överenskommelsen, ett villkor om att skapa en gemensam lärobok i historia för landets skolbarn.

En segrare – den som vanligtvis skriver historien – saknades i Libanons inbördeskrig. Läroboken arbetades istället fram av historiker från de olika religiösa grupperingarna, som bekämpat varandra under krigsåren.

Efter tre år presenterade de en historiebok, som på grund av ett enskilt ord (arabisk erövring) orsakade kontroverser i parlamentet och förkastades. Försöket skulle komma att upprepas fyra gånger. Det sistafärdigställdes 2011 och ledde till våldsamma konfrontationer mellan partipolitiskt bundna studenter och militär.

I dag är undervisningsplanen i historia den enda som inte har förnyats sedan kriget. En mängd historieböcker finns att välja bland. En del av dem slutar vid Libanons självständighet, andra vid inbördeskrigets början.

– Dessutom är det svårt att fylla bristen på läromaterial med andra trovärdiga källor, som filmer och bilder, säger Nayla Hamadeh.

Det bekräftas av Lea Baroudi, grundare av organisationen MARCH som arbetar mot offentlig censur. Svårigheten att få tag på konstnärligt material om kriget beror delvis på Libanons censurpolitik, menar hon. Filmer om inbördeskriget har till exempel konsekvent bannlysts sedan 1990-talet med ”rikets säkerhet” som förevändning.

Enligt Lea Baroudi spelar det sekteristiska systemet en viktig roll i denna politik, i vilken politikerna ser sig som beskyddare av sin egen grupperings intressen.

– Och det bygger bara mer spänningar och sekterism.

Elever är trötta på att endast få reda på en del av sanningen.

– En nationell läroplan behöver arbetas fram av historiker, akademiker och lärare, inte politiker, säger Nayla Hamadeh, som har grundat organisationen Lebanese Association for History som utbildar lärare i att undervisa om Libanons moderna historia.

Hon är noga med att undervisningen ska inkludera olika perspektiv och utföras så objektivt som möjligt.

Kanske, menar Nayla, behöver betydelsen av en enhetlig historiebok omvärderas.

– Lärare vet att elever inte accepterar en enda version av historien längre. Vi behöver rikta oss mot alla grupper.

Hon får stöd av Carla Eddé, ansvarig för historiefakulteten vid Université Saint-Joseph i Beirut.

– Jag tror inte det är en bra idé att ha en enda historiebok, idén är att ha en öppen debatt. Jag vill inte ha en enda ”sanning” bestämd för oss alla, för vi kan inte avskilja historien från politiken, där historia är den starkastes version.

Carla Eddé har startat en akademisk kurs som studerar landets blodiga förflutna.

– Det var inte samma krig för oss alla. Det var många olika krig, flera inbördeskrig, flera regionala krig. Det som hände i Libanon var så komplext och just därför så viktigt att studera.

Har du märkt av spänningar under lektionerna?

– Ibland. Det har hänt att studenter kommit till mig dagen efter en föreläsning och sagt: ”Jag grät hela natten, och frågade mina föräldrar om det du berättade var sant. Jag hade en hjälte, men den förlorade jag”. Ibland skapas spänningar mellan studenterna, för de är inte vana vid att prata om det här. De har inte lärt sig att vara försiktiga med hur de uttrycker sig.

Sommarens folkliga protester grundades i en trötthet på det sekteristiska systemet, som gör att politiker ständigt blockerar varandras beslut. Därför har regeringen inte lyckats välja en president på nästan två år. Eller sätta sin moderna historia på pränt. Men på gatorna enades tusentals demonstranter över religiösa och politiska grupperingar i landets största protestyttring på senare tid.

Kanske visar Libanons nya generation att den är redo att se en framtid bortom gamla uppdelningar och tillsammans blicka tillbaka på sin historia. För Carla Eddé handlar det om empati och förståelse.

– Självklart är det svårt att tänka konstruktivt när krig finns överallt omkring oss. Låt oss konstatera att vi alla var offer för kriget. Det fanns inga goda, inga onda, bara trångsynta mål och orealistiska planer.