Fördjupning


Rhiannon Colvin
  • I framtiden ska löner fördelas jämnt och rättvist beroende på vad varje arbetare har bidragit med, hoppas Rhiannon Colvin.
  • Runt 150 000 svenskar mellan 16 och 24 år var arbetslösa i fjol enligt SCB. Nu är det dags för unga att sätta igång att förändra framtidens arbetsmarknad, skriver Rhiannon Colvin.
  • Unga behöver samarbeta istället för att konkurrera om jobben, genom exempelvis kooperativ och fackförbund för frilansar, menar skribenten.
  • Det är dags för unga att välja väg – konkurrens och dåliga arbetsvillkor, eller nya sätt att se på lönearbete. Det menar Rhiannon Colvin som grundade organisationen Altgen för att hjälpa unga britter att starta kooperativa företag.
  • Meningslösa eller tråkiga jobb leder till att människors potential slösas bort istället för att bidra till samhällets utveckling, enligt skribenten.
  • Arbetsmarknaden för nyutexaminerade är tuff. Men det finns mycket som unga kan göra för att förändra samhällets syn på lönearbete. Personen på bilden förekommer inte i texten.
Fria.Nu

Så kan framtidens arbete formas

Rättigheter som arbetare har kämpat för i decennier hållar på att rullas tillbaka samtidigt som både arbetslöshet och fattigdom ökar. Det är dags för den unga generationen att skapa en ny framtid för arbetet med hjälp av reformer som basinkomst, fackförbund för frilansar och tre dagars arbetsvecka. Det skriver Rhiannon Colvin, grundare av organisationen Altgen som hjälper unga britter att starta kooperativa företag.

Tänk dig att året är 2025 och att arbetslivet har förändrats. I dag är det passion som driver oss att arbeta, inte tvång. Ingen har ett låginkomstjobb eller behöver kombinera flera olika anställningar bara för att kunna betala hyran. Vårt arbete ger oss mening och fokus, men det definierar inte vilka vi är. Tack vare en tre dagars arbetsvecka har vi tid att umgås med vänner och familj, att bidra till våra lokalsamhällen och att påverka politiskt.

Det finns inga obetalda praktikanter som arbetar för chefer med sexsiffriga löner; en person tjänar inte tio gånger så mycket som en annan. Löner fördelas jämnt och rättvist beroende på den tid och de färdigheter som varje person har bidragit med under månadens gång. Det är obligatoriskt med semester- och sjuklön (detta är i dag inte lagstadgat i skribentens hemland Storbritannien, till skillnad från i Sverige, övers. anm). Alla är med och påverkar hur företaget ska drivas. Alla kollegor är jämbördiga: beslut fattas gemensamt. Ett företags vinst fördelas mellan dem som gjort vinsten möjlig – det vill säga arbetarna, inte några avlägsna aktieägare. På denna arbetsmarknad finns mindre konkurrens och ojämlikhet, och färre än i dag känner sig förfördelade och värdelösa.

Denna ekonomiska modell har fokus på att lösa sociala utmaningar och miljöproblem istället för att skapa dem. Företag satsar på att skydda regnskogen istället för att skövla den, på att skapa förnybar energi istället för att pumpa upp ny olja ur marken, på att ta fram teknik som främjar lokala gemenskaper istället för företag, på att bygga hållbara bostäder till rimliga priser istället för dyra lägenheter i storstäderna. Den kreativa energin hos musiker, konstnärer och formgivare går till att hjälpa människor att ta sig ur missbruk, att inspirera unga, att utforska idéer, att skapa debatt eller att bygga gemenskap – inte till att göra reklam och uppmana människor att köpa saker som de inte behöver, eller att få dem att känna sig otillräckliga.

År 2025 ger arbete en rättvis inkomst, gör det möjligt för oss att ägna oss åt det vi älskar och att skapa positiv förändring. Vår ekonomi baseras på demokrati, jämlikhet, delande och hållbarhet.

Men år 2015 tycks detta vara en utopisk dröm. Det skulle kräva en total förvandling av det system som vi lever i i dag. Skulle våra handlingar kunna skapa en sådan framtid?

Vem kommer att se till att förändringarna sker?

Det finns gränser för hur mycket vi kan förändra utan en genomgripande omfördelning av samhällets rikedomar och makt. Men innan hela samhället omstörtas och struktureras om, finns det redan en rad befintliga förslag för att skapa arbete som är mer jämlikt och meningsfullt. Den här texten resonerar kring fyra av dessa: arbetarkooperativ, tre dagars arbetsvecka, basinkomst och fackförbund för frilansar. Den unga generationen har kapacitet att verka för den här typen av radikala förändringar. Men hur skulle vi kunna komma dit från dagens situation?

Kooperativ

Ett kooperativt företag är en specifik sorts organisation som drivs och ägs av arbetare, snarare än av aktieägare. I ett kooperativ har arbetarna lika mycket att säga till om när det gäller hur företaget drivs så väl som lika stor andel av vinsten. Kooperativ förändrar de sociala och miljörelaterade effekterna av vårt arbete, och hur vi arbetar tillsammans för att uppnå dessa. I motsats till tanken på den skoningslösa individuella entreprenören som skildras i tv-serier som amerikanska The apprentice, erbjuder de en stödjande och kollaborativ modell för entreprenörskap som handlar om att arbeta tillsammans för att förbättra samhället, inte att kämpa för att vara den bästa och enda personen i toppen. Åtminstone i teorin strävar kooperativ efter att skapa en ekonomisk modell som både har fokus på förändring som är positiv ur ett socialt perspektiv och för miljön, och som är mer jämlik och demokratisk.

År 2012 var jag en av många nyutxaminerade studenter på väg bort från universitetet och in i arbetslivet. Jag hade hört talas om ungdomsarbetslösheten och hur svårt det var för nyutexaminerade, men jag hade bra avgångsbetyg, arbetslivserfarenhet och hade gjort volontärarbete. Jag trodde att jag skulle klara mig bra. Så fel jag hade. Jag sökte ett oändligt antal jobb, men till sist tvingades jag att flytta hem till mina föräldrar och återvända till servitrisjobbet som jag hade innan jag började på universitetet. Vid den här tiden kallades jag på intervju för en obetald praktikplats hos en ungdomsorganisation i London. Samtidigt som jag genomgick den rigorösa bedömningsprocessen som skulle avgöra vems gratis arbetskraft som frivilligorganisationen skulle välja, frågade jag hur många andra unga som hade ansökt om platsen. Svaret var 150.

Det var ett heureka-ögonblick. 150 unga som ansökte om en obetald praktikplats, med det påstådda syftet att stärka andra unga... vad var det egentligen som pågick? Det fick mig att börja tänka, hur kan vi sluta att tävla och börja att samarbeta för att skapa förändring på ett sätt som också tillåter oss att överleva?

Jag grundade en organisation som heter Altgen och som stödjer unga att starta kooperativa företag som en kollaborativ lösning på ungdomsarbetslösheten och som ett praktiskt sätt att bygga en mer jämlik, hållbar arbetsmarknad som vi själva kan kontrollera. Vi bistår med startbidrag, företagsrådgivning och mentorskap för att hjälpa unga att starta kooperativ. Dessutom håller vi i workshops och genomför kampanjer på nationell och europeisk nivå.

I hela världen är 1 miljard människor redan medlemmar i ett kooperativ. Det är en sjundedel av jordens befolkning. I Storbritannien finns över 6 000 kooperativa företag, i Sverige över 40 000 (övers. anm.). De finns desutom i alla ekonomiska sektorer: det finns kooperativa skolor, konstgallerier, webbyråer, arkitekter, byggfirmor, läkarmottagningar och skivbolag. Det centrala är att alla anställda har lika stor medbestämmanderätt över hur företaget drivs, får lika stor andel av vinsten och bryr sig om hur deras arbete påverkar människor och planeten.

För vår generation kan kooperativ kombinera friheten med att frilansa och vara sin egen chef – att välja vem du jobbar för och när – med tryggheten, stödet, rättigheterna och fördelarna som är tänkta att tillfalla de anställda på ett traditionellt företag. Kooperativ kan förändra våra upplevelser av arbete här och nu, och omfördela rikedomarna och makten som skapas genom företagande. Men det är viktigt att erkänna att kooperativ fortfarande verkar inom det nuvarande kapitalistiska ekonomiska paradigmet: i sig själva utgör de inte ett tillräckligt stort hot för att ändra systemet i grunden.

Att starta kooperativa företag är ett sätt på vilket vår generation kan börja att förändra arbetets natur redan nu. Vi kan välja att samarbeta istället för att tävla; att göra något vi älskar istället för något vi hatar; att få inflytande över vårt arbete; och en rättvis andel av vinsten.

Basinkomst

Basinkomst eller universal basic income (UBI) är idén att varje medborgare – oavsett anställning, inkomst, ålder eller kön – ska få en garanterad minimiinkomst från staten: en utbetalning varje vecka eller månad utan krav på hur den, eller mottagarens tid, används.

Idén får allt starkare fäste runt om i världen och tvärs över det politiska spektrat. Personer med vänster-, liberala och kommunistiska perspektiv, exempelvis Stuart White som föreläser om politisk teori vid universitetet i Oxford, har argumenterat för idén som ett sätt att minska fattigdom, säkra att alla medborgares grundläggande behov tillgodoses och öka jämlikheten rejält. The equality trust, en intresseorganisation startad av bland andra författarna till boken Jämlikhetsanden, menar att det skulle minska brottslighet och psykisk ohälsa och förbättra människors hälsa och utbildningsnivåer. I andra änden av spektrat stöder till och med högerekonomer som den amerikanska statsvetaren Charles Murray idén, med argument som ökat entreprenörskap och minskad statlig byråkrati.

Det är en kärnfråga för Storbritanniens miljöparti Green party och det stod nyligen klart att frågan fått ihop de 100 000 underskrifter som krävs för att den ska bli föremål för en folkomröstning i Schweiz. I det schweiziska exemplet skulle varje vuxen få 2 500 schweiziska francs i månaden, motsvarande över 20 000 svenska kronor. Green party föreslår 72 brittiska pund i veckan, drygt 900 kronor, vilket motsvarar dagens brittiska arbetslöshetsersättning för personer över 25 år.

I teorin gör basinkomst det möjligt för alla medborgare att åtminstone möta sina grundläggande behov. Basinkomst skulle ersätta dagens behovsprövade bidrag. Den skulle kunna bidra till att skapa ett nytt landskap för arbetsmarknaden.

För det första skulle basinkomst minska risken för att människor ska fastna i fattigdom. Sedan finanskrisen 2008 har det blivit allt svårare att överleva på lönearbete. I reda pengar har löner i Storbritannien minskat med 9 procent de senaste fem åren, medan levnadskostnaderna har ökat med 25 procent under samma period. (I Sverige har dock reallönerna ökat för både arbetare och tjänstemän sedan 2008 enligt siffror från Svenskt näringsliv, övers. anm.) Massarbetslöshet och sänkt ekonomiskt bistånd från den brittiska staten har också gjort det svårare för många att klara sig. Oavsett om en arbetar eller inte, är fattigdom verklighet för miljoner av Storbritanniens invånare, trots att landet är världens sjätte största ekonomi.

För det andra skulle basinkomst ge människor större frihet att välja arbete som faktiskt intresserar och motiverar dem: ett val grundat på vilja snarare än nödvändighet. Många människor har jobb som de hatar enbart för att kunna överleva, precis som att många människor vet att deras arbete saknar mening, som antropologen och anarkisten David Graeber påpekar i sina texter om ”bullshit jobs”. Kreativ potential och begåvning slösas bort när människor kämpar för att överleva istället för att bidra till samhällets utveckling.

Basinkomstens kritiker hävdar att dess genomförande skulle leda till att människor inte arbetade alls. Men experiment med basinkomst i USA och Namibia visar inte bara att de flesta fortsätter att jobba, utan att förekomsten av entreprenörskap och nya idéer ökade signifikant. Till och med Google ser fördelarna med att ge de anställda tid och frihet att ägna sig åt sina egna intressen. Gmail uppfanns under så kallad ”20-procentstid” då de anställda kan lägga upp till 20 procent av sin tid på vad de vill. Tyvärr används tiden i kapitaliska syften: alla idéer ägs av Google.

Sist men inte minst skulle basinkomst låta alla människor skörda frukten av de senaste 100 årens tekniska framsteg, inklusive färre arbetstimmar. På 1930-talet förutspådde ekonomen J.M. Keynes att vi på 2000-talet skulle arbeta 15 timmar i veckan, men i dag har Storbritannien Europas längsta arbetsdagar. Tack vare tekniska landvinningar behövs mindre mänskligt arbete; detta leder till kraftiga nedskärningar och fattigdom. Basinkomst och tre dagars arbetsvecka skulle tillsammans råda bot på detta, och ge oss mer tid att använda som vi vill.

En befogad kritik av basinkomst är att ingen skulle vilja göra de jobb som inte är särskilt roliga eller inspirerande: att arbeta i snabbkassan, med digitalisering av analog information eller telefonförsäljning. Många av dessa arbeten görs för företag som kanske inte behövs; andra som är nödvändiga skulle om möjligt kunna automatiseras. Men det finns också jobb som människor kanske inte tycker om men som krävs för att samhället ska fungera, som att hämta sopor, köra bussar eller laga gatlyktor.

Vad skulle vara det mest rättvisa sättet att se till att dessa nödvändiga tjänster fortfarande utförs? Mitt förslag är något som motsvarar militärtjänstgöring, en icke-militär medborgartjänstgöring som alla utför under ett år mellan gymnasiet och vidare utbildning eller arbete. Du bidrar till samhället under ett år av ditt liv, i vetskap om att dessa tjänster kommer att erbjudas under resten av ditt liv. Detta skulle potentiellt kunna påverka människors respekt för, och solidaritet med, arbetarna som utför dessa jobb.

Det här är bara ett förslag. Utan andra stora samhälleliga förändringar skulle basinkomst alltför lätt kunna kuppas av staten och bli korrupt, auktoritärt och nationalistiskt. Men i kombination med andra radikala omstruktureringar skulle den kunna öka solidaritet, respekt och en samhällskultur präglad av ömsesidig hjälp.

Fackförbund för frilansar

Det finns också en rad fackförbund och kooperativ som skapas för att ge skydd och stöd specifikt åt frilansar. Många mer traditionella fackförbund är inte utformade för att stötta en växande generation frilansar. Men en del äldre fackförbund har anpassat sig, exempelvis det brittiska journalistförbundet, och nya fackförbund startas med frilansar i åtanke.

I USA har en helt ny organisation vid namn Freelancers union grundats. Den har över 249 000 medlemmar och står för sjukförsäkringar, sjukbidrag och pensioner samtidigt som den verkar för ”ett nytt slags ömsesidighet” där frilansarbetare bestämmer själva, samarbetar och jobbar för samhällets bästa.

Runt om i Europa håller andra spännande modeller på att växa fram. I Nederländerna finns ”broodfunds”, brödfonder, där en grupp egenanställda regelbundet sätter undan pengar för att stötta medlemmar som under en längre tid blir för sjuka för att kunna jobba. I Frankrike startas frilanskooperativ som Coopaname som ett sätt att komma runt svårigheten att få arbetslöshetsersättning, och för att ge andra fördelar. I utbyte mot tio procent av dina inkomster kan du bli anställd av kooperativet. Coopaname erbjuder företagsmentorskap, rådgivning, möteslokaler samt ett stödjande och mångsidigt nätverk av frilansar. Belgiska Smart har över 60 000 medlemmar och erbjuder liknande tjänster, samtidigt som organisationen betalar ut och följer upp obetalda fakturor å frilansarnas vägnar.

Tre dagars arbetsvecka

Tre dagars eller kortare arbetsvecka har blivit ett allt populärare politiskt förslag i den ekonomiska krisens spår. Det stöds av vitt skilda personer som världens näst rikaste individ Carlos Slim och ordföranden för Faculty of public health, en av Storbritanniens största intresseorganisationer för anställda inom den offentliga vården. Många lägger merparten av sin vakna tid på att jobba, men forskning tyder på att 21 timmars arbete eller tre dagar per vecka skulle leda till betydande fördelar för ekonomin, människors välmående och vår påverkan på miljön.

Efter den ekonomiska krisen uppmuntrade och subventionerade den tyska regeringen företag att minska arbetstiderna snarare än anställningarna, vilket ledde till fortsatt konsumtion och efterfrågan, och till att arbetslöshetssiffrorna aldrig steg lika högt som i resten av Europa. I andra länder skulle liknande steg mot en kortare arbetsvecka kunna tas gradvis: i Storbritannien är kampanjer som The living wage redan på väg åt rätt håll.

Kampanjen The living wage utvecklades efter att forskning visat att om du arbetade en medellång arbetsvecka i Storbritannien, 40 timmar, för minimilönen, motsvarande 82 kronor i timmen, skulle din årsinkomst på motsvarande 151 000 kronor, eller 138 000 kronor efter skatt, inte räcka till dina basbehov. Kampanjen föreslår en minimilön som människor faktiskt kan klara sig på – en ”living wage” (levnadslön). Nivån ligger i skrivande stund på motsvarande 99 kronor utanför London och 115 kronor i London. Kampanjen har redan lyckats få 100 000 arbetsplatser, bland annat en rad statliga myndigheter, att betala alla sina anställda en levnadslön. Tre dagars arbetsvecka för åtminstone levnadslön skulle tillsammans med basinkomst tillåta oss alla att jobba mindre.

Den vanligaste kritiken mot tre dagars arbetsvecka är att den skulle försvaga landets ekonomi. Men många länder där människor jobbar färre timmar, exempelvis Tyskland och Nederländerna, har starkare och mer motståndskraftiga ekonomier än länder som Storbritannien. Tre dagars arbetsvecka skulle kunna bidra till att vår generation fick en hälsosammare och mer balanserad relation till lönearbete, och till en mer jämlik och hållbar arbetsmarknad generellt. Forskning av den brittiska tankesmedjan Nef tyder på att tre dagars arbetsvecka skulle göra vårt arbete mer produktivt och leda till att halva befolkningen inte längre vore överarbetade och stressade samtidigt som den andra halvan är arbetslösa och deprimerade.

Tre dagars arbetsvecka skulle ge oss tid att vila, motionera, umgås med människorna som vi älskar, och reflektera kring det som vi verkligen värdesätter i livet istället för att bara jobba och konsumera. Det skulle kunna bidra till större jämställdhet eftersom alla skulle ha tid att både arbeta och ta hand om barn om de ville, vilket skulle balansera ut det undervärderade och obetalda arbete som kvinnor i dagsläget gör. Dessutom skulle det kunna hjälpa oss att minska våra koldioxidutsläpp och se till att vi alla har mer tid att engagera oss politiskt, både lokalt och på riksnivå, att ställa frågor och arbeta för förändring.

Slutsatser

Arbetsmarknaden har förändrats snabbt, i synnerhet när det gäller fragmenteringen och isoleringen bland arbetare. Detta är tänkt att ge oss större frihet och kontroll, men vittrar istället sönder arbetsrätten som tidigare generationer kämpade för i årtionden. Många unga arbetare i dag kan inte ens föreställa sig sådant som garanterad arbetstid, fast lön eller pensionsfonder.

En mer jämlik, hållbar och meningsfull framtid för arbetet är inte bara möjlig, den håller redan på att byggas av människor och rörelser runt om i världen. Ekonomin är allt utom stabil och denna kris ger oss utrymmet att skapa en bättre framtid.

Vår generation står vid ett vägskäl: vi kan fortsätta att acceptera den kris som vi fått tilldelad, slåss mot varandra om obetalt arbete, ägna oss åt jobb som vi hatar och arbeta 50 timmar i veckan. Eller kan vi vägra att delta i detta upplägg längre och börja att skapa något annorlunda och bättre. En kortare arbetsvecka, basinkomst, arbetarkooperativ och fackförbund för frilansar är fyra exempel på möjliga radikala förändringar: unga människor kan få det här att hända. Det är dags att sluta tävla och börja att samarbeta för att skapa den sortens framtid vi vill se.

Översättning och bearbetning: Abigail Sykes

Fackboken Jämlikhetsanden, med ursprungstiteln The spirit level, är skriven av Richard Wilkinson och Kate Pickett och handlar om att jämlikhet är bra för alla.

Enligt siffror från OECD för 2014 är det i själva verket Grekland som har Europas längsta arbetsdagar med i snitt 41,9 timmar per vecka på huvudarbetsplatsen. Siffran för Storbritannien är 36,7 och Sverige ligger på 36,3. Den lägsta siffran i OECD-området är 30,1 i Nederländerna. Även räknat i arbetade timmar per person och år är det Grekland som har de högsta siffrorna, 2 042 att jämföra med 1 677 i Storbritannien och 1 609 i Sverige, övers.anm.

Fakta: 

Resist! Against a precarious future

Den här texten är ett utdrag från boken Resist! Against a precarious future. Den är en del av serien Radical future där unga aktivister, journalister och konstnärer efterfrågar radikala alternativ till dagens sätt att göra saker. Fokus ligger på social rättvisa frihet och kollektiva lösningar, och hur unga människor samarbetar för förändring. Boken kan laddas ner gratis som pdf från www.lwbooks.co.uk/books/archive/resist.html

Rhiannon Colvin

Grundare till det brittiska kooperativet Alt-gen, som stöttar personer mellan 18 och 29 år att starta kooperativa företag som en stärkande och kollaborativ lösning på ungdomsarbetslösheten. Läs mer på www.altgen.org.uk.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Libanons öppna sår

25 år efter inbördeskrigets slut är ämnet fortfarande tabu. Vi träffar tre kvinnor som bestämt sig för att bryta tystnaden.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu