• Det var Aron Emilsson, Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, som stod i centrum under debatten på Uppsala konstmuseum.
  • Skribenten undrar varför arrangörerna valde att ge Sverigedemokraterna utrymme att prata om konst, när de inte gillar konst. Paneldeltagarna var från vänster Makode Linde, Kholod Saghir, Aron Emilsson och Dmitri Plax.
Landets Fria

SD i fokus istället för konsten

Paneldebatten Konst och nationalism på Uppsala konstmuseum den 10 september skulle handla om kidnappande och förvaltande av Sverigebilder i konsten. Men själva samtalet kidnappades till stor del av Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson.

Nationalism, rasism och, inte minst, Sverigedemokraterna är de hetaste ämnena i dagens samhällsdebatt. Det speglas också i kulturens värld. Till Uppsala konstmuseum har ett 50-tal personer letat sig för att lyssna på en diskussion om hur konst och nationalism påverkar varandra och om vem som äger bilden av Sverige. Diskussionen baseras på utställningarna Integrationsdetektiverna på Fredens hus och Suecia contemporare som just nu visas på Uppsala konstmuseum. Suecia contemporare syftar till att väcka tankar kring hur bilder används i skapandet av ett samhälls-jag. Med grund i Erik Dahlbergs 1600-talsverk om det dåvarande Stormaktssverige, Suecia antiqua et hodierna, visar man hur vi i dag använder konst för att skapa en syn på vad Sverige är. En ofta förskönad syn. Precis som Dahlberg gjorde för 400 år sedan.

I samband med utställningen arrangerar alltså Uppsala kulturhus in till ett samtal om konst och nationalism med temat kidnappandet och förvaltandet av Sverigebilden. Till samtalet, som modereras av Stina Oscarsson, har en spännande mix av personer bjudits in. Men även om Makode Linde, Dimitri Plax, Kholod Saghir och Magnus Alkarp (den sistnämnde frånvarande under kvällen) är stora namn är det Aron Emilssons deltagande som sticker ut mest. Varför då? Jo, han är Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson.

Sverigedemokraternas kulturpolitik och kultursyn skiljer sig avsevärt från den gängse. Det märks i diskussionen, där Emilsson uppvisar tankar kring kulturarv som det viktigaste och drömmer om en kultur som inte spretar eller utmanar. Tvärtom anser han att det folk gillar, det är bra konst. En politisk linje som antagligen inte skulle lämna kvar något annat än farser à la Stefan och Krister och betyda slutet för den normkritiska och skavande konsten – som aldrig kommer att bli tillräckligt populär för att bli folkhemskonst.

– Jag har aldrig varit så nervös inför att vara moderator. Jag har ingen aning om vart det här samtalet ska ta vägen, säger Stina Oscarsson när hon presenterar sig.

Dessvärre kunde man nog på förhand gissa hur debatten skulle te sig. Fokus flyttas snabbt bort från hur konsten kidnappas av olika politiska syften. Det är bara Dimitri Plax som är inne och nuddar vid tanken om att kultur i Sverige alltid ska ha en syfte, lära någon något eller manifestera något och aldrig bara vara konst i sig. Det nämns till exempel inte hur folkhemmet avbildas i kulturen, och inget nämns om propagandakonst i Sovjet eller i Nordkorea. Inget om hur Das Volk avbildades i 1930- och 1940-talets Tyskland. Diskussionen handlar egentligen bara om SD, och återigen har agendan satts av dem.

Som mest intressant blir det när Stina Oscarsson försöker leda in samtalet på frågan om vem som faktiskt äger definitionen av vad Sverige är i dag och ger ett mycket bra exempel: Visit Sweden, som har till uppgift att marknadsföra Sverige internationellt. På deras hemsida kan man se bilder på hur dagens Sverige ser ut. Problemet är att bilderna är fullständigt missvisande. På en bild av Möllevångstorget syns bara blonda personer. Det är bilder på björnar och kräftskivepynt. Men varför är det inte Makode Lindes bilder som får representera Sverige utomlands? Varför är inte kulturell diversitet och öppenhet, det mångkulturella samhället, som får vara bilden utåt? Varför definierar vi fortfarande Sverige enligt den gamla bilden av landet som vi hade på 1800-talet, med öppna ängar och blonda barn? Det är väldigt intressanta frågor som jag önskar samtalet hade kunnat kretsa mer kring.

När diskussionen är slut vill en upprörd man i publiken göra sin röst hörd, och det är faktiskt första gången på hela kvällen som det bränner till. Han undrar hur alla kunde låta Aron Emilsson hålla låda och varför ingen ordentligt sagt emot hans resonemang.

Jag är benägen att hålla med. Men ännu mer intressant att fråga sig är varför man valde att ge Sverigedemokraterna utrymme att prata om konst, när de inte gillar konst. Jag kan förstå att det kändes som en häftig idé på planeringsmötet, men resultatet blev bara att ännu ett viktigt ämne tappades bort på grund av SD.

Fakta: 

De deltog i debatten

Dmitri Plax – poet och dramaturg

Kholod Saghir –statsvetare, översättare och projektledare

Aron Emilsson – Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson

Makode Linde – konstnär.

Moderator var Stina Oscarsson, regissör och kulturdebattör.

Magnus Alkarp, historiker, skulle ha varit med men deltog inte.

Arrangörer var Fredens hus och Uppsala konstmuseum.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu