Göteborgs stad räknade med att ta emot 500 ensamkommande barn i år. Redan i mitten på augusti hade fler än så kommit, och prognosen har nu ändrats till 900 barn. En stor del av rapporteringen handlar om den akuta bostadssituationen, och behovet av gode män och familjehem. Men behoven gäller mer än tak över huvudet och juridisk hjälp.

– Fler än tidigare som kommer till oss har en mer allvarlig psykiatrisk problematik, säger Marie Hellsten som är enhetschef för Flyktingbarnteamet i Gamlestaden.

I Flyktingbarnteamet, som tillhör Sahlgrenska Universitetssjukhus, jobbar barnläkare, sjuksköterska, psykolog och socionom med att ta emot barn med flyktingbakgrund – och som har både fysisk och psykisk problematik.

– Men det är en väldigt liten verksamhet, och vi ska ta emot patienter på halva arbetstiden och sprida kunskap på den andra halvan av tiden.

Och fler patienter har det blivit, antalet har ökat varje år sedan starten 2009. Under förra året ökade antalet remisser med 58 procent jämfört med året innan, och antalet mottagna barn med 46 procent. Fler har alltså tagits emot, men fler har också hänvisats vidare till andra BUP-mottagningar eftersom de har haft psykiska symtom, inte medicinska problem på specialistnivå.

– Vi har blivit lite stringentare med den hållningen, säger Marie Hellsten.

Under senare delen av förra året ökade trycket på Flyktingbarnteamet. Väntetiderna för att få en bedömning blev längre, från att tidigare ha varit ungefär tre veckor dröjde det nu runt två månader. Exakt hur det ser ut i dag vet inte Marie Hellsten, men säger att de fortfarande håller sig inom vårdgarantin på tre månader. Däremot klarar de inte längre den vårdgaranti som gäller speciellt för barn- och ungdomspsykiatrin på 30 dagar, men det är heller inget krav.

– Redan i början av året insåg vi att det är en helt orimlig arbetssituation vi hade, med alldeles för många patienter, säger Marie Hellsten.

Initiativet till en arbetsgrupp som ska se över frågan om samordnade insatser för traumatiserade barn med flyktingbakgrund togs därför i våras. Lars Gelander är verksamhetschef för Angereds Närsjukhus Barn- och ungdomsverksamheter, och ordförande för arbetsgruppen.

– Vi har sett att väldigt många fler barn remitterats till Flyktingbarnteamet, utan att resurserna för att ta emot barnen har ökat. Vi har har försökt signalera att när det kommer fler barn som har upplevt saker på vägen eller i sitt ursprungsland, är det klart att det behövs insatser för att hantera det.

Arbetsgruppens övergripande mål är att barn och unga ska lyckas i skolan.

– Det gör de inte om de ligger vakna om nätterna med ångest. Många av barnen kommer med en kombination av psykiska och fysiska symtom, och det går inte bara att hantera det psykiatriskt. Då är det en väldigt stor fördel att man jobbar tillsammans, säger Lars Gelander.

Så som det ser ut i dag, får de som kommer till vanliga BUP-mottagningar söka på andra håll för medicinska problem. Lars Gelanders bild är att det behövs en slags expertgrupp, som både har medicinska och barnpsykiatriska kunskaper, och som kan stödja kommunerna och primärvården lokalt. De ska också kunna gå in med behandlande insatser där det behövs som mest.

– Jag tror också att det är viktigt med en koppling till kommunens kompetenser så att man kan serva de här unga med det som de mest av allt behöver. Det handlar om fungerande skola, fungerade fritidsverksamhet och andra sådana saker.

Men vilka insatser, och hur de ska samordnas, är ännu inte klart. Gruppen kommer fortsätta att jobba med frågan under hösten. Även om behovet finns här och nu, finns det också en viss förskjutningsfas. Barn och unga som kommer kan uppleva sig må ganska bra till att börja med, för att sedan få besvär efter kanske ett halvår eller ett år. Lars Gelander säger att han helst hade sett att man fattat ett beslut redan i våras, men poängterar också att det är viktigt att det inte bara blir en pappersprodukt.

– Det är min stora utmaning, att få den här frågan upp till dem som kan fatta beslut och genomföra en uppgradering av resurserna.