Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug
  • Sverigedemokraternas framgångar beror på de övriga partiernas visionslöshet, skriver Birger Schlaug.
Fria Tidningen

Visionslösa politiker låter SD diktera debatten

Sverigedemokraternas främsta tillgång är inte Jimmie Åkessons retorik utan de övriga partiledarnas oförmåga att formulera en framtidsvision som får lusten att tändas och hjärtan att brinna, skriver Birger Schlaug.

Det går bra för Sverigedemokraterna. Om man ser till opinionssiffror. Ett skäl till detta är att samhällsdebatten i hög grad kommit att handla om just den fråga som är deras livsluft. Och detta har möjliggjorts genom övriga partiers totala avsaknad av framtidsvisioner. Sverigedemokraterna har kommit att uppfattas som ett alternativ till de övriga. Men bortsett från den enda fråga de driver har de, precis som de andra, fastnat i den ”den enda vägens politik”. Mer av det vi redan har, fast i snabbare takt och än mer enfaldigt:

Arbeta mer, arbeta snabbare, ”skapa” fler jobb.

Konsumera mer, konsumera snabbare, köp och släng.

Håll igång tillväxten, medborgare!

Samtliga riksdagspartier är pinsamt överens om att inte utnyttja den nya tekniken för sänka arbetstiden och att skapa mer fri tid. De är pinsamt överens om att arbetslinjen är gällande religion, att tillväxt ger frälsning och att människor ska vara kuggar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare.

De far alla fram på samma ideologiska motorväg, mot samma undflyende mål, om än i olika filer. En del filer ligger aningen till vänster om de filer som ligger bra mycket till höger… Större skillnad är det inte.

Skulle något parti på allvar utmana den tröstlösa tankefiguren ”arbeta mer så du kan konsumera så vi kan producera mer ” så skulle Sverigedemokraternas framgångar minska. Vi skulle få en helt annan debatt, en debatt om samhällets strukturer, system och normer istället för en debatt i rasismens träskmarker.

Vi skulle få en riktig politisk debatt. Som skulle handla om att resa sig från den tröstlösa ekonomismens värdegrund för att istället skapa mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro. Mer av allt det vi har brist på, och mindre av allt det vi dränks i: konsumtion, varor med allt kortare livslängd, stress - allt medan klyftorna mellan rik och fattig ökar.

I sommar har politikerna haft chansen att lyfta debatten. Chansen att lufta framtidsvisoner. Men facit av sommarens debatt – med crescendo i Almedalen för en månad sedan – är snarast motsatsen. Man är än mer enad om ”den enda vägens politik” - det vill säga att vi skall jobba mer för att konsumera mer så vi kan producera mer för att hålla igång tillväxten. Gärna med lånade pengar och på planetens bekostnad.

Kärnan i detta kallades av den rödgröna regeringens statsminister för ”utvecklingsmoral”. Miljöpartisterna teg i sina bänkar och de mer radikala sossarna hukade medan de generat applåderade.

Varför sitter såväl rödgröna som borgare fast i denna ”enda vägens politik”? Varför accepterar väljare att åtta partier rör sig inom samma politiskt trånga fält? Förmodligen därför att det fältet blivit norm. Sådant som bryter mot normen uppfattas som konstigt, orealistiskt eller rent av flummigt.

Men vad är flum? Att hålla fast vid idén om mer arbete eller att utnyttja den digitala robotiseringen för att ge oss mer fri tid? Att hålla fast vid ökande konsumtion eller att värna planetens möjligheter att ge kommande generationer goda liv? Att hålla fast vid systembygge som kräver ständig ekonomisk tillväxt eller att söka system som håller oavsett om vi får tillväxt eller inte?

Politiker har två uppdrag, att sköta det parlamentariska arbetet och att driva opinionsbildning. Men den enda politiska opinionsbildning som sker idag är den som Sverigedemokraterna dikterar. Det är inte undra på att de närmar sig tjugo procent i opinionsmätningarna. Inom den enda vägens fält sticker de ut – men inom normen för det systemgodkända. Deras framgång görs möjlig genom övriga partiers avsaknad av framtidsvision, av deras räddhågsna förvaltande av en idé vars bäst-före-datum gått ut.

Sverigedemokraternas främsta tillgång är inte Jimmie Åkessons retorik utan de övriga partiledarnas oförmåga att formulera en framtidsvision som får lusten att tändas och hjärtan att brinna.

Ni har tre år på er. Sätt igång!

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu