Greppa regnbågsflaggan med eftertanke | Fria.Nu
Sara Falkstad

Inledare


Sara Falkstad
  • Att tro att segern är vunnen, är att missa chansen till ett sant skifte, skriver Sara Falkstad.
Fria Tidningen

Greppa regnbågsflaggan med eftertanke

Förra sommaren gick jag med i vårt lokala pridetåg. Något av det första jag lade märke till var stadens barn, som nästan alla viftade med, inte en regnbågsflagga, utan en ljusblå dylik med ett vitt M på. Lätt obehagligt men föga överraskande, då flertalet riksdagspartier samt en mängd företag och organisationer numer har en profilerad närvaro på Pride.

Den här sommaren har gett hbtq-världen ett par minnesvärda överraskningar. Först legaliserades samkönade äktenskap på katolska Irland. Strax därefter slog USA:s högsta domstol fast att rätten till äktenskap ska gälla alla. Kort efter dessa händelser sköljdes Facebook över av regnbågens färger. Jag och många andra har fortfarande en randig profilbild. Nu höjdes röster om pinkwashing – hur marknadsföring och politiska strategier skapar en falskt hbtq-vänlig yta.

Debatten om hur allierade bäst bidrar till kampen känns igen, inte minst från den antirasistiska rörelsen. Så vem tillhör regnbågsflaggan egentligen? De första pridetågen gick 1970 i USA till minne av Stonewallupproret ett år tidigare. Upproret var i sin tur en reaktion på en våldsam polisrazzia mot baren Stonewall Inn i New York. Trakasserierna mot gayklubbar var vardagsmat vid den här tiden. Stonewall Inn var de utstöttas hemvist: drag queens, prostituerade och hemlösa ungdomar spelade en avgörande roll i den revolt som blev ett startskott för den moderna hbtq-rörelsen. Pride har sedan dess spelat en viktig roll för rörelsen, och dess politiska aspekt får inte gå förlorad.

I 80 länder i världen är homosexualitet kriminaliserat. I en handfull kan det medföra dödsstraff. I dagarna hölls manifestationer till minnet av Mahmoud Asgari och Ayaz Marhoni, två homosexuella tonåringar i Iran, som för tio år sedan avrättades offentligt genom hängning. I flera länder i Afrika har ställningen för hbtq-personer blivit värre de senaste åren och i vårt grannland Ryssland kämpar rörelsen i motvind efter nya lagar mot ”homosexuell propaganda” och inskränkningar i förenings- och yttrandefriheten. Många prideparader handlar om liv och död snarare än schlager.

I ljuset av detta framstår förstås den svenska situationen som fördelaktig. Så slår rörelsen in öppna dörrar? Räcker det att säga att ”alla får leva som de vill” för att få greppa regnbågsflaggan? Nej, vi får inte upphöja Sverige till ett paradis. Vi får inte blunda för de hbtq-flyktingar från de ovan nämnda länderna som nekas asyl i vårt land, ofta på grund av att de inte är öppna med sin sexualitet från början – en helt adekvat manöver från någon som hela sitt liv setts som kriminell, sjuk och skamlig. Vi får inte blunda för att varannan transperson i Sverige har övervägt att ta sitt eget liv. Att homo- och bisexuella ungdomar är betydligt mer våldsutsatta än sina heterokompisar. Att det parti som delade ut ljusblå flaggor till barnen förra året fram till för några år sedan höll kvar Sverige bland Europas bottenskrap när det gäller mänskliga rättigheter, genom att tillåta fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner. Vi har inte kommit längre än så.

Visst måste vi fira framgångarna. Pride handlar om att visa stolthet och glädje, istället för den skam och skuld som samhället fortfarande lägger på dem som inte är cis eller hetero. Men även om den breda acceptansen indikerar nya och fräschare värderingar, får folkfesten inte släta över de akuta rättighetsfrågorna. Solidaritet får inte slå över i passiv pinkwashing. Rättvis representation får inte slå över i personfixering. Och tolkningsföreträdet måste stanna där det hör hemma. Att inte tillhöra normen är en dödsorsak även i Sverige.

Pride har utrymme för både glädje, sorg, ilska och kamp. För både hbtq-personer, anhöriga och allierade. Men att tro att segern är vunnen, är att missa chansen till ett sant skifte: den sorten som kräver både hård politisk kamp, ödmjuk solidaritet och en revolution det går att dansa till. Med den eftertanke som bör föregå alla former av flaggviftande, vill jag önska: Happy Pride.

Annons

© 2020 Fria.Nu