Sug på den här: Om 50 år kommer det att bo fler människor i städer än vad det idag bor människor på jorden. Med redan kraftigt överbelastade ekosystem och en hungrande befolkning krävs det ingen brainiac för att räkna ut att den urbana tillväxten måste ske på ett genomtänkt sätt.

På Miljöpartiets kongress i juni fattades beslut om att verka för att bygga tätare städer. Frågan har länge drivits av Grön Ungdom, som vill minska bilberoende genom att bygga en stad med gång- och cykelavstånd till service och arbete. En bilfri stad som förenklar möten mellan människor är lika mycket en social som miljömässig nödvändighet. På kongressen 2016 ska partiet presentera en strategi för att bygga tätare och grönare. Samtidigt annonserar den bakomliggande motionen att vi måste ”våga bygga på grönområden och på gröna kilar”.

Vägtransportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp – privatbilismen för mer än hälften av dessa. Enligt Trafikverket väntas utsläppen öka med över 20 procent fram till år 2020. En orsak är att vi – mot bättre vetande – fortsätter att bygga in oss i bilsamhället. Vi bygger fler och bättre bilvägar på bekostnad av satsningar på regional- och kollektivtrafik. Detta är en trend som måste brytas. En bilfri stad är ett visionärt men fullt möjligt mål i Stockholm, Göteborg och Malmö. Med hjälp av nolltaxa i kollektivtrafiken och trygg närservice och välfärd kan vi gå, cykla, bussa och tåga runt i staden utan förseningar och jämmer över dyra busskort. På de tomma parkeringsytorna kan bostäder byggas, utan att parker behöver täckas med betong.

Problemet är bara att tillflyttningen inte låter sig nöjas med det. Också när hyresrätter och studentbostäder huserar på övergivna industriområden och överflödiga parkeringsplatser, kommer människor att fortsätta vallfärda till de större städerna. Därav dubbeltydigheten i MP:s förtätningsplaner.

Är det möjligt att bygga tätare och grönare? Många stadsplanerare menar det. De menar att det finns ett olycksaligt tabu kring att bygga på grönområden – ett tabu som inte skiljer på områden med hög biologisk mångfald och gräsytor utan socialt eller ekologiskt värde. ”Grönt” är ju inte längre synonymt med natur – ett träd är inte ”grönt” i egenskap av träd. Istället är ”grönhet” betingat av kartlagd och maximerad ekologisk nytta. Med god planering kan staden förtätas så att nyttan av grönytorna optimeras, dels biologiskt men också socialt genom att göra dem tillgängliga och inbjudande. Staden ska alltså göras grönare genom att bygga på gröna ytor.

Den heta staden är förtätandets dilemma: så kallade urbana värmeöar innebär att stadsbyggnationen lagrar värme i större utsträckning än den kringliggande landsbygden, både från solen och från spill från uppvärmning. Dessa öar av värme försämrar luft- och vattenkvaliteten och försvagar de urbana ekosystemen, men framför allt gör de heta somrar outhärdliga. Sverige må än så länge ligga långt ner på listan över länder där hettan utgör ett problem, men värmeöarna visar att förtätning inte är en global universallösning.

Det går att förebygga värmeöar genom smarta materialval och bevuxna väggar och tak. Det finns antagligen fler innovativa lösningar på hur vi bygger miljösmarta och hållbara städer. Att bo tillsammans är på det stora taget ganska miljösmart. Vår resursförbrukning är helt enkelt mer effektiv när vi tränger ihop oss jämfört med om vi smackar upp en egen villa, utan centralvärmesystem och gemensam avfalls- och vattenhantering.

Staden kan dock aldrig bli självförsörjande på energi, mat och vatten. Den hållbara staden är därför beroende av en hållbar och levande landsbygd. Och nej, allt är inte landsbygd utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Det mest effektiva sättet att minska bostadspressen i storstadsregionerna är att göra mindre städer lätta att bo i.