2013 var det supervalår i Sverige. Modedesignern Ana Londono hade just kommit hem till Sverige efter att ha bott i England i sju år. Hon satt på tunnelbanan och läste en tidningsartikel när hon insåg att flera personer i vagnen statistiskt sett förmodligen röstade på ett rasistiskt parti.

– Det var en väldigt obehaglig känsla att tre–fyra personer i tunnelbanevagnen kanske tyckte att jag borde åka ”hem” fast jag just kommit hem.

Hennes bror Pablo är också modeskapare och de två beslöt sig för att göra ett projekt tillsammans som inte handlade om att skapa ”vackra kläder för vackra människor”, utan något som reflekterade samhället. De började att göra research kring frågor som ”vad är svenskt”, ”vad är nationalitet”. De ville använda sin yrkesbakgrund för att göra kläder, men vända på perspektiven.

– Man sätter på sig kläder för att man vill identifiera sig med något. Men nu är det så att oavsett vad du har för kläder har samhället redan gjort jobbet åt dig baserat på din ursprung och hudfärg, säger Ana Londono.

Resultatet blev en kollektion som speglar syskonens egen bakgrund. Efter att ha flytt från Colombia bodde familjen i flera år på en flyktingförläggning i Säter.

– Genom att använda oss av färger som varit laddade under vår uppväxt vill vi ta tillbaka rätten att definiera oss själva och göra anspråk på Sverige som också vårt hem, säger Pablo Londono.

Kläderna utgår ifrån tio olika karaktärer. En av dem är Svensk tiger, som knyter an till Försvarsmaktens propagandaaffischer under Andra världskriget, berättar Ana Londono.

– Kan vi tiga den här gången också?

På Curmanska magasinet på Friluftsmuseet Gamla Linköping visas både kläderna, modebilder av kollektionen och kortfilmen som ingår i projektet. Dessutom har tio skribenter skrivit varsin text som delas ut som tidning under utställningen. Det är allt från Julia Eriksson Pogorzelska som arbetar som jurist på Migrationsverket till Agnes Grefberg Braunerhielm, chefredaktör på modetidningen Rodeo, som skriver om hur modebranschen tar sig rätt att exploatera andra kulturer.

En viktig beståndsdel är affischer i Passagen i Linköping, som visas en del av utställningen Becoming is recalling, där besökarna uppmanas att själva avsluta meningar som En svensk är... eller Nationalitet är... Målet är att skapa en dialog som går lite djupare än den som förs i media, säger Ana Londono.

– Vi kompromissar inte och sticker inte under stol med att vi driver en antirasistisk agenda där vi vill ifrågasätta dagens systematisering av människor. Men vi är inte ute efter att predika, vi vill öppna en dialog och höra vad folk tycker. Meningen är att få människor att fundera kring det här frågorna och rannsaka sig själva. Det räcker inte med att säga ”jag röstar inte på SD”. Man måste ta det längre än så för att komma någonstans i kampen alla om människors lika värde.