Leyla Herrera har blivit expert på att bryta upp mobiltelefoner på nya jobbet. Hon plockar runt i en avlång låda med ett 30-tal telefoner och tar fram en nyare modell.

– De här vet jag precis hur man gör med, men äldre telefoner kan vara lite svårare att öppna. En gång tog det mig en halvtimme, säger hon och pillar snabbt upp locket med en penna.

Hon registrerar IMEI-numret som finns på insidan, plockar ut sim-kortet och skriver upp operatörens namn. Ibland kan det ta ett dygn att få ut kontaktuppgifter till ägaren men vissa bolag tar längre tid på sig.

– De där är sämst, säger Leyla självsäkert och pekar på en låda med en av den största operatörernas namn på. Det kan ta en vecka innan de skickar, då blir hela processen fördröjd.

Mobiltelefoner utgör bara en liten del av de drygt 300 saker som varje dag kommer in till SL:s hittegodsavdelning. Allt beskrivs i detalj i ett stort digitalt register. Vad det är, hur det ser ut och var det hittades. Sedan sorteras det i lokalen på Klara östra kyrkogata i väntan på en ägare.

Personalen brukar skoja om de högt ställda förväntningarna, hur fort många tycker att det borde gå för att just deras egendom ska dyka upp.

– Folk verkar tro att det går underjordiska rör till hittegods. Men enstaka saker levereras inte hit direkt. Man väntar alltid på att det samlas ihop och därför kan det ta flera dagar, berättar Leyla.

– Men vi ger hopp. Upp till tio vardagar finns det fortfarande hopp. Men det är svårt att ha is i magen, särskilt om det är något viktigt. Många är så oroliga att de inte kan prata när de ringer. Oftast handlar det då om väska och plånbok med mycket pengar och id-kort.

Leyla Herrera har bara jobbat på hittegodsavdelningen sedan oktober förra året. Innan dess arbetade hon 15 år i tunnelbanan, varav åtta år med utbildning av stationspersonal. Det är mycket att göra, men hon trivs.

– Samtidigt som man registrerar mobiler ska man svara i telefonen och springa och ta emot kunder, sedan kommer det plötsligt lådor som ska tas emot – på en gång. Det har varit mycket mer än jag trodde. Men jag trivs med att ha mycket att göra. Tiden ska gå fort och det gör den om det händer mycket.

Naser Sheikh rör sig vant i lokalerna. Han är agronom i grunden och jobbade extra på SL när han pluggade, men blev kvar.

– Jag har gjort allt som finns på det här företaget, säger han och räknar upp en lång meritlista. Stationsvärd, expeditör, biljettkontrollant, kassakontrollant, busschaufför, plattformspersonal, skolinformatör, gruppledare, vikarierande chef och sedan 2009 på hittegods.

Här är han ansvarig för arbetsfördelning och utbildning av de totalt sex anställda. Personalen måste inte bara vara serviceinriktad och kunna dataregistret. I utbildningen ingår även konflikthantering, för det händer att det uppstår hotfulla situationer. Till exempel om någon har tappat en plånbok med mycket pengar och får reda på att den inte har kommit in.

– Men vi har olika sätt att arbeta, ödmjukhet hjälper oftast, säger Naser. Om inte så kan vi anropa trygghetscentralens väktare.

Naser visar in i ett stort rum utan fönster. Flera stora fläktar står utspridda och här hänger rad efter rad av plastpåsar. Vanligen innehåller de matlådor och då kastas de direkt, liksom färska livsmedel, illaluktande träningskläder och blöta badkläder. Men även det som kastas registreras i systemet, så att personalen kan svara när ägaren eventuellt hör av sig.

– Ibland ringer de och undrar försiktigt om vi möjligen har sparat matlådan, även om vi har kastat maten. Men det gör vi aldrig, då skulle vi behöva diska varje matlåda, säger Naser.

Annars sparas allt i tre månader innan det kastas eller skänks till välgörenhet. Vantar, mössor och ytterkläder sparas i sex veckor.

Var sak har sin plats. I rummet där servicedisken finns hänger paraplyer och mindre ytterplagg, men även nycklar. Längre in finns låsta skåp med datorer, jackor och väskor.

Ett rum är sämre organiserat. Huller om buller ligger en trumma, en badbalja, en tavla, en ljusstake. Och en barnvagn? När Leila Herrera började blev hon förvånad. Ett tag kom det in barnvagnar varje dag.

– Det är svårt att förstå när folk tappar bort så stora grejer, säger hon.

– Men det finns alltid en bra förklaring, säger Naser. Två föräldrar som har bråkat eller ett missförstånd om vem som skulle ta vagnen.

Naser pekar på en stor resväska och fortsätter berätta. Kanske har ägaren av en slump träffat en gammal barndomsvän. De bestämmer sig för att gå och ta ett glas, och mitt i glädjeruset glöms väskan bort.

– Man får en förståelse för människor när man jobbar här. Det kan komma in en liten knapp. Många undrar då om den verkligen behöver registreras. Det är klart att den ska! Kanske har någon ärvt en kappa av sin farfar och så kommer personen hit och frågar om den finns här. Då kan vi säga att vi har fått in den och då blir de glada, säger Naser och skrattar lätt.

Han har samlat på sig många historier genom åren. Vissa sorgligare än andra.

– Även en toalettrulle måste registreras, säger han, allvarlig igen. En del har inte råd att köpa en stor påse utan köper en eller två rullar. Men så tappar man dem på vägen. Då kommer de till oss. De är våra kunder och vi har en skyldighet att hjälpa dem.