Konstkollektivet Döttrar har gjort succé med sin uppsättning av Gerd Brantenbergs klassiker Egalias döttrar. Efter ett antal fullsatta föreställningar på Moriska Paviljongen i Malmö har den även visats på Feministisk Festival och den politiska teaterfestivalen Paradiso 7 på Turteatern i Stockholm. Till helgen gästar föreställningen Göteborg och Skjul 46.

Brantenbergs roman från 1977 utspelar sig i ett matriarkat där det kvinnorna dominerar och männen är underordnade. Den upp- och nedvända världen är central inte bara i tematiken utan även i språkbruket. Människa blir kvinniska och man blir dam vid beskrivningar av en obestämd person. Susanna Gejrot, producent och medverkande i föreställningen, berättar att hennes första möte med romanen skapade frustration.

– Det var nästan för mycket och gick inte att ta in för att det var så svårt med språket, men sen kom jag in i det efter ett tag.

På scengolvet kan det feministiska budskapet uttryckas utan att blockeras av ett svåråtkomligt språk, även om just språket är en av de faktorer som gör texten unik.

– Med Egalias döttrar började jag intressera mig för att språket är format efter en man. Det tillhör inte mig, vilket blir väldigt uppenbart här, menar Carolin Oredsson, som är medlem i Konstkollektivet Döttrar.

Romanen har flera olika spår, men Konstkollektivet Döttrar har valt att fokusera sin pjäs till bildandet av mansligan som huvudpersonen Petronius startar tillsammans med sina vänner.

– Det var nog därför det blev så starkt för oss som grupp, vi kände alla igen det feministiska uppvaknandet. Petronius som är en ung kille börjar förstå att det finns en könsmaktsordning och det kunde vi ju alla känna igen, berättar Carolin Oredsson.

Gerd Brantenberg har själv sett föreställningen och har kallat den för den hittills bästa uppsättningen av Egalias döttrar. I ett personligt brev till gruppen har hon lyft fram sin positiva inställning, särskilt kring det faktum att alla som står på scenen är kvinnor, till skillnad från då pjäsen tidigare satts upp.

– Tidigare har det varit män i klänning och då har det blivit komiskt. I vår föreställning blir det också komiskt, för det är helt absurt. Men det blir politiskt i första hand och sen uppstår det komik för att det är så sjukt, förklarar Susanna Gejrot.

Vad skiljer Egalias döttrar från annan feministisk teater?

– Pjäsen är en jättebra ingång till att förstå strukturer, säger Susanna Gejrot. Vi kommer ju inte med någon lösning, och vi gräver inte heller så djupt i intersektionalitet. Jag tror att Egalias döttrar är fantastisk att se för att få sig en kalldusch och väcka viljan till att handla för att man inser att det är fel. Men vi har ett ganska öppet slut, det hade varit märkligt om det slutade med att allt ordnade sig, för så enkelt är det inte.