Islamofobi är ett nödvändigt begrepp
Kampen för ett jämlikt samhälle och mot rasism gör Sverige till ett bättre land. Den är grundläggande för att Sverige ska implementera de befintliga internationella överenskommelser som man åtagit sig. Idealet om att Sverige ska vara ett land fritt från förtryck måste få vara ett mål att sträva mot och kampen mot islamofobi är utan tvekan en del av denna strävan, skriver Amanj Aziz, debattör och aktivist.
Islamofobi är ett begrepp som ständigt misstyds och förkastas, som om det vore en påhittad term. I debatten om begreppet verkar en medveten förvrängning äga rum, där man argumenterar för att islamofobi som begrepp är oanvändbart och att det finns befogenhet för att uttrycka åsikter som i dag klassas som islamofoba. Man drar även till med det gamla högerextrema argumentet, ”muslimer är ingen ras”.
Den som påstår detta har mer att förklara än att förvänta sig ett svar, eftersom det då innebär att denne definierar ras biologiskt. Ras är och har alltid varit en social och politisk konstruktion, och som Francisco Bethencourt visar i sin bok Racisms uppkom ordet ras på Iberiska halvön för att sortera bort judar och muslimer från kristna. Att alltså påstå att muslimer inte rasifieras i dag – det vill säga tillskrivs beständiga rasliga egenskaper och kvaliteter – och att muslimer därmed inte är en ras, skapar fler problem för antagonisten än den som antas stå till svars.
I Svenska Dagbladet (24/1) publicerar Devin Rexvid en artikel där han skriver att det finns en ”sakligt motiverad fruktan” för islam. I Göteborgs-Posten (31/1) skriver Lars Åberg att islamofobi förvirras med ”den välgrundade oron över islamismens teori och praktik”. I Expressen (14/1) påstår Johan Lundberg och Magnus Norell att islamofobi är ”den islamistiska kampens mest potenta bränsle”. Alla fyra gör tankefelet att försöka förmildra, rationalisera och legitimera islamofobiska tankegångar genom att frikoppla begreppet från det fenomen som föregår det och inte ta historien i beaktande.
Islamofobi som fenomen föregår den första muslimen som sätter sin fot i Sverige. Den nutida idén om att det är i och med invandringen från Asien och Afrika som nidbilder och stereotyper skapas är alltså felaktig. Under medeltiden beskrivs islam som ”hela kristenhetens arvfiende” bland svenska präster. När Osmanska riket står utanför Wien i slutet av 1600-talet, är svenska officerare där i andra länders tjänst, varpå man får med sig krigsbyte hem till Sverige. Bland dessa krigsbyten är slavar som tvångsdöps, som i fallet Abbas som tvingas byta namn till Nils efter sin ”välgörare” 1691 i Storkyrkan i Stockholm. Magnus Berg skriver i sin bok Hudud att den svenska bilden av islam i svenska läroböcker fram till 1962 var dominerat av ”aggressivitet, fanatism och fatalism”, och därefter är det växelvis en exotisk och orientalistisk framställning eller som en kvinnoförtryckande religion. Ett sådant exempel är från en skolbok från 1795 där islam beskrevs som ”den falska religionen som uppdiktades af den store bedragaren Muhamet, till hvilken sig Turkarne än i dag allmäneligen bekänna”.
När Lars Vilks gjorde sin rondellhund applåderades han för sin antagna originalitet, fastän rondellhunden är en fortsättning på den medeltida nidbilden av muslimer som ”hundturken”, som användes i Sverige.
De fientliga och negativa föreställningarna om islam och muslimer är alltså gammalt tankegods i Europa. Det är inte, som Lars Åberg påstår, något nytt och termen islamofobi populariserades under 1990-talet av bland andra Runnymede Trust för att beskriva just dessa föreställningar, attityder, hatbrott, diskriminering och övergrepp som riktades mot personer som uppfattades vara muslimer (här är det viktigt att synliggöra att många sikher också utsätts för islamofobi, eftersom man tror att de är muslimer).
Det är lätt hänt att ordet islamofobi härleder tankarna till medicinsk och psykologisk terminologi, men ordet är synonymt med antimuslimismen (i likhet med antisemitismen) eller anti-muslimsk rasism. Islamofobi är en form av rasism och begreppet synliggör fenomen, handlingar, praktiker och attityder som exkluderar, diskriminerar eller angriper personer som är muslimer eller uppfattas vara muslimer. En läsning av Mattias Gardells Islamofobi hade besparat pinsamheten i att göra omedvetna halmgubbar om begreppet.
Bara under 2014 attackerades i genomsnitt en moské i månaden, och under januari 2015 attackerades flera stycken. Hatbrott mot muslimer är enligt Brå bland de värsta, och undersökning efter undersökning visar hur personer med namn som antas vara muslimska har svårare att få jobb och bostad än de med så kallade svenskklingande namn. Terrorlagstiftningen har också sedan man implementerade det efter 9/11-attackerna lett till att flertalet oskyldiga svensk-muslimer fått deras frihet kraftigt begränsade. Begreppet behövs sålunda för att komma under bukt med den sociala och politiska exkluderingen av muslimer.
Kampen mot islamofobi är därför viktig och måste prioriteras. Den vita och liberala gruppens strävan för att behålla status quo och därmed förlegade diskriminerade strukturer istället för att uppnå rättvisa måste med alla möjliga medel skys.
Islamofobi är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem och ska också adresseras därav.
