I Österlens museums arkiv finns ungefär 80 000 föremål bevarade, därav en stor del textilier, kläder och möbler. I konstprojektet Arvbetagelse har åtta konstnärer botaniserat bland textilierna för att undersöka vad det som sparats kan säga om vårt förflutna och vår samtid.

– Museer och andra institutioner skriver hela tiden historien genom att välja vad de plockar fram och vad som ska visas upp, säger Inger Bergström.

Hon och de andra konstnärerna från nätverket Fiberart Sweden har jobbat med utställningen i drygt ett och ett halvt år, då de har besökt samlingar i museer och på institutioner i bland annat Skåne och Hälsingland.

– Vi har alla väldigt olika uttryck, vissa har mycket kunskap om kulturarvet och andra ingenting, säger Maria Wahlgren.

– Ja, en är uppvuxen i Hälsingland och har hållit på med folkdräkter och målat korgar i hela sitt liv. Själv kommer jag från Vällingby där sådant inte fick finnas över huvud taget, eftersom det var väldigt moderna tider som skulle ta vid, säger Inger Bergström.

Ett av gruppens gemensamma projekt var att under en workshop göra skånska huvudbonader i papper och sätta på sig. Därifrån gick de vidare till att klä ut sig i traditionella dräkter och fotografera när de poserar som skånebrudar.

– Inför skånska bröllop kläddes bruden i flera lager kläder och fick sedan sitta upp och sova. Det fanns ju en massa regler kring hur de olika plaggen skulle bäras, men vi har tolkat det mer fritt och blandat hej vilt, säger Maria Wahlgren.

I bakhuvudet har det funnits en tanke på hur folkdräkten och det kulturhistoriska arvet på något sätt har kapats av Sverigedemokrater och nationalister. Gruppen har velat visa att det går att lyfta fram tingen och traditionerna utan att lägga in nationalistiska värderingar i dem.

– Det ligger något slags kritik i att vi behandlar tingen så respektlöst. Vi hittar på våra egna kombinationer och lägger till en Hälsingekudde som är köpt på postorder eller ett syetui från en asiatisk butik. Det är inte så att allt måste vara genuint, men vi kan ändå uppskatta hur ett tyg är vävt eller hur något är broderat, säger Inger Bergström.

Utställningen består också av individuella verk, där flera lyfter frågan om vad som visas upp i kulturhistoriska samlingar och vad som har gömts undan eller ignorerats genom historien. Margareta Danhards verk Utterkvinnorna berättar om korsmössan gjord av utterskinn som fanns i Hälsingland och horklutan i Skåne. Båda bars av kvinnor som hade fått barn utanför äktenskapet och som därför behövde märkas ut på något sätt.

– Det här fanns över hela landet, i olika former. Kvinnorna fick inte ha en lika fin klut som de som var gifta, men var ändå tvungna att täcka håret. Men det här är ju inget som har setts som värt att bevara, berättar Anna Lindkvist Adolfsson.

Gruppen menar att genom att titta på vad som har ansetts fint och värt att spara så går det att i efterhand spåra vad som har varit normen och vad som har varit tabu. Som ogifta kvinnor till exempel. Ett annat område handlar om vilka tekniker och material som har fått ingå i kulturarvet.

Catarina W Källström dras till det som hon kallar för postorderallmogen. Maskinbroderade band och kläder från barndomens kataloger.

– Det är det här jag är uppväxt med och som gör mig nostalgisk. Det är inte alls det här gedigna, men samtidigt så kommer det ju också någonstans ifrån. Textil har alltid varit status och ett mått på hur rik man var. I och med masstillverkningen blev det tillgängligt för alla.

Diskussionen återgår till frågan om makt, och vem som formar historien. Anna Lindkvist Adolfsson menar att det är viktigt att komma ihåg att tingen i samlingarna är utvalda av någon och inte definitiva sanningar.

– När det gäller det här med folkdräkter har jag ju lärt mig att i den byn knyter man knuten där, har strumporna så långt upp på benet och så vidare. Det har visat sig genom forskning att det inte finns någon sanning i det. Det är bara någon som har sett det göras så och bestämt att det är rätt. Att kunna se det tror jag vi bör ta med oss in i framtiden.

Arvbetagelser har vernissage 2 april, kl 13–16. Utställningen pågår till och med 20 september. Därefter sätts den upp i förändrad skepnad bland annat på Dalarnas museum och Hälsinglands museum.