Både den svenska och den internationella publiken har fått möta mångfacetterade Louise Bourgeois vid flera tillfällen de senaste åren. Så hur presentera henne på ett om inte nytt så i alla fall annorlunda sätt? Moderna museets curator Iris Müller-Westermann har valt att göra ett tematiskt retrospektiv som dessutom innehåller ett trettiotal verk som aldrig tidigare visats.

Om Bourgeois-konnässören låter sig imponeras lämnar jag osagt, men det är en utställning som på ett tilltalande sätt visar en kombination av vardaglighet och mörker som är tämligen lätt att relatera till.

En av de mest lyckade aspekterna är själva utställningsrummet, vilket har öppnats upp så att besökaren kan se vad som finns och försiggår på andra håll i utställningen, samtidigt som det är tillräckligt avgränsat för att besökaren ska lotsas genom lokalen i tänkt ordning.

I have been to hell and back rör sig längs sju teman, som inte är kronologiska, även om det första rummet tar avstamp i Bourgeois tidiga liv och flytten från Paris till New York under rubriken ”The runaway girl”. Konstnären har här porträtterat sig själv och känslorna av såväl rotlöshet som instängdhet i enkla teckningar, målningar och grafikserier.

Temat ”ensamhet” representeras av de så kallade personages, totemliknande solitärer i ofta vitmålat trä som har sällskap av stapelkonstruktioner av små kuddar. Det ger en känsla av hemtrevnad snarare än ensamhet.

Tyger och sömnad har förresten en särskild plats i Bourgeois uppväxt (familjen drev gobelängverkstad) och barndomen och slitningen mellan det trygga och det skrämmande är något hon ofta bearbetar. (Hon gick många år i psykoanalys.) Föremål som saxar, strykjärn och trådrullar dyker upp på olika platser i utställningen.

Bourgeois signum, spindeln som väver sina nät, har givetvis en tydlig koppling till det textila. Utanför Moderna står den nio meter höga Maman och smälter in ganska fint i omgivningen, samtidigt som hon framkallar rysningar hos åtminstone en spindelfobiker. Vilket för in på temat ”bräcklighet”, där Müller-Westermann placerat den yppiga Ste. Sébastienne angripen av pilar, en teckning som tar ner martyren på jorden då pilarna snarare tycks peka på olika anatomiska smärtpunkter på kvinnokroppen, en kropp som dessutom fortfarande verkar vara i rörelse.

Det kroppsliga, som omfamnats av en under senare delen av 1900-talet uppsprungen feministisk konst, är en stor del av Bourgeois uttryck. I L’infini slingrar sig röda trådar/maskar/ådror om varandra och ger intrycket att vi nu ser kroppens innandöme som i ett mikroskop. Allra tydligast blir kroppen i ”relationsrummet”, ett epitet som besökaren helt naturligt ger åt avdelningen för temat ”relationer”. Figurer i tyg som omfamnar varandra och tungor som möts, flankeras av huvuden i vadd eller stickning. De tycks ofärdiga, splittrade eller krigsskadade. Närhet och sårbarhet går hand i hand.

Louise Bourgeois liv och yrkesliv var långt, hon gick bort 2010 i en ålder av 99 år. Det är fascinerande att i en och samma person bevittna nästan ett sekel av konst och konsthistoria. Hon är i första hand skulptör men de flesta konstformer finns närvarande i hennes arbete, inte minst ordet. Från anteckningar i marginalen på de tidiga teckningarna till Sois bien calme från 2003, där Bourgeois med rödpenna skrivit som ett mantra på ett notblad: ”var lugn, lugn, bara lugn”.

Variationen i utställningen, som förstås också är bilden av ett variationsrikt konstnärskap, gör att I have been to hell and back förmodligen har något som kan tilltala de flesta. Jag kan tycka att temat ”trauma” har något väl väntat över sig, överladdat med sexualitet och sliten symbolik.

Under rubriken naturstudier får däremot liknande motiv något mer stillsamt över sig, även om kopplingen mellan tema och innehåll inte alltid är uppenbar. Maman till trots är det den lågmälda Louise Bourgeois som gör starkast intryck på mig.