Debora Elgeholm är på väg till Haninge kulturhus där hennes utställning Oidentifierad invasion just nu visas. I ryggsäcken har hon elektronik och verktyg. En del av utställningen har slutat att fungera. Det är en maskin som mäter din sinnesstämning och sedan berättar att du kan göra dig fri och ta kontrollen över ditt liv.

Texten anknyter till en närmast maskinell syn på vårt psyke där vi jämförs med en perfekt dator. Vi kan komma nära den perfektionen, vi kan fullända oss själva. Det är en terminologi som ligger scientologerna nära. De använder också ett liknande mätinstrument.

– Det jag har byggt är inte precis en sån, utan jag har gjort en egen variant, men utifrån samma princip. Mitt syfte är inte att avslöja scientologerna, utan jag vill undersöka deras utgångspunkter. De står ju för en ny religion som vi kanske kan förstå genom att se på hur samhället såg ut då, säger Debora Elgeholm.

Hon har läst en rad av scientologernas böcker. Men det är inte allt. Hon begav sig också till Los Angeles, där scientologena är väldigt aktiva, för att göra research.

– De arbetar väldigt utåtriktat. De har flera kyrkor i Hollywood och när jag gick runt och fotade hade de vakter som cyklade runt, som bjöd in mig. Jag ville ju se vad de visar upp, hur de får oss intresserade.

Den stora skillnaden som Debora Elgeholm kunde se mot andra religioner var att Scientologerna inte alls var generösa när de berättade vad scientologin verkligen handlade om. De försökte styra besökarna in till olika kurser istället.

– Så jag gick en kurs där. De pratade mycket om livet och man fick fylla i ett formulär, som skulle visa vad man var bra på och inte. Man känner igen sig i en del, det blir lätt att läsa in det man själv vill, säger hon.

I scientologernas böcker har hon hittat ett starkt fokus på hur man ska vara och hur man ska må. Det handlar mycket om att ta kontrollen över sig själv, att inte låta sig påverkas av andra.

– Jag är just intresserad av vilket språk de använder, vilken terminologi. Det är mycket teknik och liknelser med datorer.

Här kommer utställningens delar med 50-tals science fiction in. Där uttrycks en fascination för teknik och det perfekta systemet. Men filmerna är också fyllda med en tidstypisk paranoia, där teknik och utomjordingar hotar att ta över, inte bara vår civilisation, utan också vår person. I utställningen blir det tydligast i ett diabildsspel med foton ur klassiska filmer som Solaris, Förbjuden planet och Världsrymden anfaller. Ljudklippen som ackompanjerar bilderna handlar om supersmarta maskiner, främmande intelligenser och att bli infekterad av en annan varelse.

– Jag utgår ofta från andras material. Jag tycker att det är intressant att undersöka filmerna i utställningen och se vilka röda trådar som finns där, vad det är i deras språk som återkommer till exempel, säger Debora Elgenholm.

Debora Elgeholm växte upp i en frikyrklig familj. Hon slutade själv tro någon gång under de sena tonåren, men tron, dess förutsättningar och system har följt henne in i konstnärskapet.

– När man har växt upp i en miljö med en stark övertygelse måste man hitta en egen världsbild. Det påverkar ju på så många olika plan och det har nog gjort att jag arbetat med kristendomen och annan tro.

Hon gjorde en film om frikyrkliga tältmöten i Norrland, utanför Lycksele, där hon själv var på somrarna som liten. Då trodde hon ju på bönerna och att människor blev helade. Det var en hel föreställningsvärld som hon i dag inte delar, men som på vissa sätt inte är främmande heller.

– Det handlar om hur man tolkar och läser in saker i sammanträffanden. Men det religiösa tänkandet finns också utanför religionen. Vi tolkar hela tiden slumpartade händelser i vår vardag, säger hon.

Men fortfarande handlar hennes konst om att undersöka fenomen, inte om att fördöma dem eller förlöjliga dem. I filmerna får andra komma till tals utan att hon själv värderar. Precis som hon vill förstå vad som lockar hos scientologerna snarare än att exponera dem.

I utställningens film Holy ghost transformed to the black monolith, or vice versa återvände Debora Elgeholm till en av sin barndoms kyrkor, den klassiska pingstkyrkan i Birkastan i Stockholm. Här sipprar en oformlig svart blobb ut ur ett Jesusporträtt för att flöda in i kyrkorummet. I den modernistiska, nästan futuristiska, funkiskyrkosalen knyts Debora Elgeholms utställning samman.

– När jag var liten satt jag ofta och tänkte på de stora hålen som sitter högt uppe längst fram i salen. Jag undrade vad det var för något och fantiserade om det. När jag började på fotohögskolan åkte jag tillbaka och bad att få komma in, säger hon.

Filmen blandar på sitt sätt den futuristiska estetiken med religionen och en smygande rädsla för det okända, okontrollerbara. Det är en bild som ligger 50-talets science fiction nära, men den gör det nästan omöjligt att titta på dagens science fiction med sina naturkatastrofer och epedimier utan att ställa sig frågan vilka religioner som kommer att födas i dag.