Drygt tjugo år har hunnit passera sedan Charlotte Gyllenhammars melankoliska Dö för dig installerades mellan två huskroppar ovanför Drottninggatan i Stockholm. Den tillfälliga installationen som bestod av en uråldrig ek – med trädkronan hängandes nedåt – blev enormt uppmärksammad och innebar ett rejält genombrott.

De upp och nedvända motiven har repeterats och varierats allt sedan dess. I Gyllenhammars utställning på Göteborgs Konstmuseum, som innefattar verk från 1996 och framåt, är de kantrade skulpturerna och projiceringarna ett återkommande inslag.

I filmen Olydnad (1997) introduceras den upp och nedvända kvinnan som en idé- och formmässig förlängning av det hängda trädet. Hennes krinoliner och volanger vecklar ut sig som i en utslagen blomma och det ansträngda huvudet blir till en pistill. Titeln sänder ut tvetydiga signaler: bör verket betraktas som en protest initierad av kvinnan själv eller är den märkliga upphängningen i själva verket ett grymt straff beordrad av någon annan? Det är precis i detta kvalfyllda fält av tvivel som Gyllenhammars konst verkar frodas. I de två förkolnade skulpturerna Night Descend samt Night Ascend där kjoldränkta lemmar och huvuden ömsom döljs, ömsom träffar blicken, fortlöper temat. Kurragömmaleken skyddar kvinnorna från värderande blickar och lindar in dem i komplexa lager. På så sätt tycks det finnas en stark beröringspunkt mellan Gyllenhammars maskerade figurer och Annika von Hausswolffs fotografier av flickor, dolda bakom bubblor, som också kom till på 90-talet.

Strax bredvid de asksvärtade skulpturerna visas symptomatiskt filmloopen Night, från i år. En kvinnogestalt rör sig baklänges och framlänges. Eldtungor fladdrar från henne, allt medan hon stegar på i en rituell dans. Då börjar grubblerierna åter: rör det sig om martyrskap eller är det en symbol för inre rörelse, en brinnande kraft? Det upproriska rycket är emellertid inte förvånande, det fungerar som ett signum.

Barnskulpturer breder ut sig i stora fält. I Daghem ligger en grupp bebisar och lite större barn och sover middag. Dubbla känslor trycker på, såväl beskyddarinstinkter som den hemska förnimmelsen av att de möjligtvis har lämnats kvar här på golvet för att dö. Skulpturer av ungar, fast denna gång i tjocka vinteroveraller, förekommer också i det fascinerande multimediaverket Betraktarna. Barnen sitter i biomörkret och tittar på film. Filmen är ett svartvitt klipp som visar Paul Getty III, en känd oljemagnats arvinge, och hans hemvändande efter en kidnappning och en längre tid i fångenskap. Givetvis börjar jag fundera på konstnärens familjebakgrund men framförallt slår det mig hur väl denna installation från 2003 vidareutvecklar reflektioner kring tidigare verk såsom Dö för dig. I den äldre installationen är det naturen som slaktas och hängs upp ovanför ett shoppingstråk, i den senare är det barnen som drillas och offras för någon annans skull.

Charlotte Gyllenhammars konst är lätt att ta till sig, fast desto svårare att förklara. Hon rör sig i undermedvetna skrymslen och greppar tag i flikar av flyktiga slag. Det är vackert, även när det är ruskigt, samtidigt som det aldrig blir kravlöst eller koketterande. I detta omsorgsfullt sammansatta retrospektiv glänser hennes breda register djupt och klart, utan att några finstilta detaljer går till spillo.