Elina Pahnke

Krönika


Elina Pahnke
Fria Tidningen

Hela världens orättvisor är mitt fel

En storm av upprördhet möter den som utmanar patriarkala orättvisor. Det är så enkelt att skylla allt på en individ, skriver Elina Pahnke.

Det är på grund av mig som Sverige inte är jämställt. I alla fall om jag ska tro på ekot av mansröster som är upprörda över en text jag har skrivit. Den handlar om tröttsamma killar.

Mejlen plingar till då och då. Ett evigt ”det är ditt fel!” I ett kommentarsfält kan jag läsa om hur alla världens orättvisor kan spåras till mig. I flashback-diskussioner blir mina utlåtanden orsaken till att jämställdheten sviktar. Wow. Jag är enligt mina meningsmotståndare så maktfullkomlig att jag sätter agendan för hela den feministiska kampen.

Det är svårt att inte bli smickrad. Tänk vilken makt jag har! Det är alltså jag allena som har gjort att feminister anklagas för att vara manshatare! Hela kvinnorörelsen kokas ner till ett blogginlägg. ”På grund av såna som dig kommer folk kämpa emot feminismen ännu mer”. Jo man tackar!

Kritiken är logisk. När individen är det politiska subjektet är det också mot individen kritiken riktas. Misslyckas jag med att vara feminist så har också feminismen misslyckats.

I ett samhälle där allt går ut på att frigöra sig från ett politiskt kollektiv så syns det tydligt, både på vilka som blir våra hjältar och vilka som blir våra motståndare. Den som yttrar sig får stå i skottgluggen för hela sin rörelse.

Att män, som grupp, i dag äger 99 procent av världens tillgångar, våldtar och misshandlar kvinnor till döds och fortfarande varken är pappalediga eller sköter hushållsarbetet i samma utsträckning som kvinnor beror alltså på – mig!

Måltavlan blir en person. Den här dagen var det jag, i morgon någon annan. När rasismen breder ut sig klagar folk på vänsterextremister eller separatistiska plattformar som fantastiska Rummet. Det är tydligen deras fel att antirasismen inte är tillräckligt progressiv.

Att själva motståndet ska sticka i ögonen glöms bort. Det är bekvämare att peka på en person och säga: det var du som gjorde det!

Jag önskar att det var så. Att jag kunde besvara ilskan med att all den här makten visst är min. Hade den varit det så hade jag kunnat vända upp och ner på patriarkatet.

Men det finns ingen maktanalys alls i den kritik som tror att jämställdheten är något som trendar eller inte trendar beroende av sådana som jag. Makten ligger inte hos mig. Inte heller hos en ensam debattör eller en partiledare. Men vi vill så förtvivlat gärna sätta ett ansikte på våra fiender. Så vi skriver brev till justitieministern. Vi tar bort vänner från facebook som tycker annorlunda och somnar gott i tanken om att vi lyckats definiera det som känns knepigt.

För tänk att vakna maktlös. Att behöva analysera makten i form av något så diffust som kapitalet eller män som grupp. Vem ska vi då hänga? Till vem ska jag adressera mitt brev?

Jag läser också breven. Men när mottagaren försvinner och problemen finns kvar så måste vi tänka vidare. Strukturerna finns där oavsett vem som är representant för dem. Även i de mest frustrerade beskyllningarna jag får om att jag skämmer ut varenda feminist i världen så förstår jag ju. Om det inte är jag eller han eller någon annan där borta som är problemet, vem är det då? Det är enklare att skylla allt på en person.

De grupper i samhället som faktiskt har makt tackar och ta emot. De kan fortsätta som vanligt.

Ett mejl till. ”Det är såna som du som ger feminismen dåligt rykte.” Nej, tyvärr. För i så fall skulle jag skaka om hela din värld.

Fakta: 

Elina Pahnke studerar journalistik på Skurups folkhögskola och driver bloggen Fittjournalen.se. Medredaktör för antologin ”Sexjournalen” som släpps på Leopard förlag i mars 2015.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu