Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug
Fria Tidningen

Sluta kommunicera som glöggstinna papegojor

Bäst för Sverige vore att partiledarna under juldagarna taggade ner och återkom med beslutet att inte utlysa det extra valet.

Hur mycket har man spetsat glöggen egentligen? Frågan uppkommer i dessa tider när man hör en del politiker försöka kommunicera.

Stefan Löfvens styrka är inte att kommunicera. Visserligen ligger det i politiska journalisters ryggmärg att försöka missuppfatta vad som sägs, men när det som sägs är över måttan grumligt blir det nästan en plikt att missuppfatta… Och visst finns anledning att påminna om Esaias Tegnérs ord: ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”Hur ska de egentligen ha det, sossarna och miljöpartisterna? Hur mycket ska man gå till val på sin avslagna budget? Hur mycket ska man profilera sina egna partier?

Sista budet inför julhelgen tycks vara att S och MP går till val lika tätt sammanslingrade som inför hösten val. Strategerna inom Miljöpartiet tycks mena att man inte har så mycket att förlora på att köra tätt med Löfven och därmed inte speciellt grönt – ”det finns ändå inte något grönare alternativ att rösta på” lär man tänka. Per Gahrtons uppmaning (Fria 10/12) att partiets ”stora utmaning nu är att utforma och framföra sitt eget gröna alternativ så att det syns och hörs” lär man således inte ta till sig eftersom det skulle skrämma över väljare från den tilltänkta regeringspartnern till de borgerliga. Strategiskt kan det således vara bättre – resoneras det – att förlora kampen om miljardprojektet Förbifart Stockholm eftersom en vinst skulle medföra att sossarna tappar väljare till borgarna. Vilket – så låter det – skulle kunna leda till än sämre villkor för miljö, kultur och social anständighet. Man tror sig dessutom kunna lita på att kärnväljare inte ska överge partiet trots att teve och tidningar kommer att rapportera om masslakt av varg mitt under valrörelsen. Hur nu miljöminister Åsa Romson ska kunna kommunicera det… Det miljöpartisterna kanske inte funderat på är att Löfven efter valet ändå kommer att dumpa sina gröna statsråd för att göra upp med borgarna. Trycket från LO och gamla sosserävar är stort, de anser sig ha mer att vinna på samarbete med de högerpartier man för syns skull kallar mittenpartier. Miljöpartiet riskerar att därmed stå utan såväl statsrådsposter som grön profilerad politik. Överlever språkrören något sådant?

De borgerliga är tydliga på temat ”Vi är oss själva nog” och tycks ännu inte begripit att inte heller de kommer att få egen majoritet efter ett extra val. Man kommunicerar som glöggstinna papegojor, som om ingenting har hänt, som om partiet med de nynazistiska rötterna inte finns där som tungan på vågen mellan rödgrönt och blått. Om man nu inte i lönndom planerar att göra som SvD:s ledarredaktion uppmanar till: tala om volymer i asylfrågan och därmed blidka Sverigedemokraterna.

Bakom retoriken och de självsäkra smilen har emellertid även de borgerliga det darrigt. Den interna vänskap som marknadsförs av de borgerliga är nämligen bedräglig. Oron är stor i Moderaterna att Annie Lööf ska surfa vidare på den våg av uppskattning hon fått från högerväljare. Dessa kunde tänka sig att följa med Reinfeldt och Borg mot den så kallade mitten, men utgör verkligen Anna Kinberg Batra och den retoriskt yvige Ulf Kristersson några magneter? Knappast.

Inte konstig att Annie Lööf – som säkert sover med en bild av Thatcher under huvudkudden – strålar som en sol. Med en partikassa på 1,8 miljarder kan man tugga i sig en hel del moderata väljare. Lööf och hennes kassakista oroar också de folkpartistiska led där man hoppats hinna byta ut Björklund inför nästa val.

Sanningen är nog den att inget parti förutom Annie Lööfs Centerparti och Björn Söders Sverigedemorater har något att vinna på ett extra val.

Vänsterpartiet kanske minst av alla. Man uppträdde som ett engagerat enfrågeparti inför höstens val, förhandlade till sig framgång i sakfrågan efter valet – men har funnit att väljarna som vill stoppa vinster i välfärden är så otacksamma att partiet ligger darrigt till i opinionsundersökningarna. Inför ett ordinarie val 2018 hade man hunnit bredda sig i lugn och ro, hunnit formulera sin roll som det radikala rödgröna alternativet till de övriga. Kanske står nu hoppet till att man ska kunna sno tillbaka väljare från Feministiskt initiativ.

Hur som helst: bäst för Sverige vore att partiledarna under juldagarna taggade ner och återkom den 29 december med beslutet att inte utlysa det extra valet. Och att man nu sätter sig och tar diskussionen om vad man ska göra – istället för att göra samma sak i vår.

Och att de lyckas kommunicera detta på ett sätt som gör att man inte undrar om glöggen varit alltför spetsad.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu