KIEV Det har gått ett år sedan studenterna först samlades på Självständighetstorget för att kräva fortsatt samarbete med EU. Protesterna, till en början riktade mot ett uteblivet samarbetsavtal mellan Ukraina och EU, eskalerade och upploppet, Euromajdan, blev till en revolt mot den sittande regimen. Efter svåra sammandrabbningar i Kiev avsattes president Viktor Janukovytj som gick i exil i Ryssland.

I dag har röken lagt sig och barrikaderna städats bort. Flera av revolutionärerna stöper numera landets framtid på den politiska banan – pro-europeiska och liberalkonservativa Petro Porosjenko-blocket och Folkfronten har tagit många under sina vingar. Andra sällade sig till det lilla gräsrotspartiet Självhjälp som överraskade och fick 33 mandat i parlamentsvalet i oktober som fylldes med medborgaraktivister och frivilligsoldater utan någon tidigare politisk erfarenhet.

Men de nyvalda makthavarna måste fortfarande bevisa att de skiljer sig från sina föregångare, som främst använde sin position till att plundra statskassan, och många ukrainare är kritiska till det långsamma reform tempot. I kölvattnet av den långsamma framväxten av den skakade staten växer nu nya rörelser fram – frivilliggarden och volontärer har fått ta vid där staten inte längre finns att tillgå.

Jaroslav Salo är en av dem som engagerat sig aktivt för Euromajdans självförsvarsstyrka. Han arbetade tidigare på ett litet företag med dörrtillverkning. I januari sade han upp sig och kallar sig numera ”volontär”. Han har aldrig varit särskilt aktiv politiskt men gick ofta ner till Självständighetstorget under Euromajdan för att prata med andra demonstranter. När polisen började skjuta gummikulor och föra bort aktivister gick han, liksom många andra, med i självförsvarsstyrkan:

– När det stod klart att Euromajdan inte kommer att sluta fredligt sade jag upp mig och flyttade till ett tältläger på Självständighetstorget, säger Jaroslav Salo, som nu hjälper till som volontär med att sortera kläder och förbereda paket till fronten.

Flyktinghjälpen för befolkningen i de krigsdrabbade regionerna består till stor del av volontär hjälp. Lokala präster har gått över till att hjälpa flyktingar och har lagt sina vanliga åtaganden åt sidan.

Mykola Iljnitski är präst i Kotsjubynski församling som ligger i utkanten av Kiev. En dag i mars blev han uppringd av en elvabarns-familj från staden Druzjkivka som då låg i skottlinjen mellan separatister och armén. Mykola Iljnitski ordnade så att de fick bo hos honom. Sedan ringde andra och numera bor 153 personer i ruinerna av ett förskola som församlingen renoverar om till flyktingmottagning.

– Vi har inte fått någon hjälp av staten, vare sig till boendet eller byggnaden som vi var tvungna att köpa ut genom en insamling. Men vi slapp i alla fall betala en muta, säger Mykola Iljnitski.

UNHCR:s siffror för november visar att antalet internflyktingar har stigit till minst 467 000. Nästan lika många har flytt utomlands. Människorättsorganisationerna Human Rights Watch och Norska flyktinghjälpen menar att staten i princip inte gjort något för att hjälpa flyktingarna, men på UNHCR:s kontor i Kiev manas till förståelse: hjälpinsatserna måste organiseras inom ramen för ett regelverk som tar tid att styra upp.

I mitten av november skrev presidenten under en antidiskrimineringslag som även förordar särskilda stödåtgärder. Internflyktingarna kommer att få 442 hryvnia (knappt 215 kronor) per person eller dubbelt så mycket för barn och handikappade. Stödet är begränsat till maximalt sex månader och 2 400 hryvnia (1 180 kronor) per hushåll. Mer än så vill politikerna inte lova – den ukrainska statskassan gapar tom.

I Kotsjubynski fortsätter arbetet med att hjälpa internflyktingarna och Mykola Iljnitski räknar med att ta emot ännu fler. FN:s flyktingorgan, UNHCR, varnar nu för att situationen för de runt 500 000 flyktingarna i östra Ukraina kommer att bli svår under den kommande vintern.

– De som bor här vågar inte åka hem, deras släktingar vill inte stanna kvar och hoppas på att de också ska få plats hos oss, säger Mykola Iljnitski.

Men Jaroslav Salo är inte oroad inför framtiden, han litar till folkets frivilliga engagemang:

– På torget brukade vi ropa ”Om inte jag gör det? Så vem?”. Och det är det vi gör nu – tar tag i situationen själva.