NUG:s bombning av en tunnelbanevagn, Anna Odells skådespeleri som fick henne intagen på S:t Görans akutpsyk, Lars Vilks rondellhund och Makode Lindes tårta – det senaste årtiondet har konsten stått värd för ett flertal skandaler. Störst uppmärksamhet internationellt rönte den israeliske ambassadören Zvi Mazels vandalisering av Dror Felier och Gunilla Sköld Feilers verk Snövit och Sanningens Vansinne i januari 2004. Konstverket visades på Historiska museet inom ramen för en konferens om att förebygga folkmord. Det bestod av en plastbåt med ett fotografi av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare som låg och flöt i en blodröd damm. När den israeliske ambassadören fick se verket slet han ur kontakterna till strålkastarna som lyste upp dammen och kastade en av strålkastarna i vattnet. Vandaliseringen var ett faktum. Men handlade Zvi Mazel spontant? Hur ska man tolka hans agerande? Och hur omformades förståelsen av verket efter den mediala storm som svepte fram?

I dag, tio år senare, ger Dror Felier och Gunilla Sköld Feiler ut boken Snow White, där de själva och inbjudna skribenter reflekterar kring vad det var som egentligen hände den där januarikvällen 2004 och vad det fick för följder. Torbjörn Tännsjö ger en moralfilosofisk betraktelse kring hur man ska förstå den palestinska självmordsbombarens agerande, Tiina Rosenberg skriver om konstens uppgift att skava och blottlägga problem, medan Gunilla Sköld Feiler berättar om hur hårt hon och hennes man drabbades av att bli uthängda och kritiserade i medier världen över. Hennes text är gripande och känns nödvändig i denna samling som ibland blir för teoretisk och spretar i flera riktningar.

Antologins mest intressanta text, En reva i samtiden, är signerad konstkritikern Dan Jönsson. Han sätter in Zvi Mazels handling i en tradition av ikonoklastiska våldsdåd och påminner om att alla politiska regimer även är visuella regimer: ”När man lever inom ordningens gränser är det lätt att glömma att de existerar.”

Det är just därför förvåningen och uppmärksamheten blir så stor när någon tänjer på gränserna, eller smyger sig förbi konstens avspärrningar. Dan Jönsson ser den konceptuella samtidskonsten under 2000-talet som en spegling av en liberal, marknadsorienterad världsbild, och menar att det var just för att makarna Feilers verk inte hade en konceptuell distans som det fick en sådan sprängkraft.

Förhoppningsvis fortsätter svenska konstnärer att skapa verk som utmanar tabun och ifrågasätter invanda föreställningar. Även om de flesta gör det långt från mediernas strålkastarljus är det ändå en del i ett ständigt pågående ifrågasättande av rådande politik och estetisk maktordning.