Varför är demonstranterna och de som engagerar sig för olika rättvisefrågor så unga? Den frågan har följt Elinor Hermanson genom åren.

– Jag har tänkt att alla aktivister försvinner innan de når 30. Då skaffar de barn och bostadsrätt och bryr sig inte längre.

Nu är Elinor Hermanson 32 och har en utmattningsdepression i bagaget. Nya tankar har slagit rot. Kanske är det så att många helt enkelt inte klarar av engagemanget längre. Trots att de egentligen hade velat.

– Det kan handla om att man inte håller längre, att folk slutar för att de är för slitna. Jag tänker att det är något vi behöver prata om och ta kollektivt ansvar för.

I helgen är hon med och arrangerar ett läger för ”hållbar aktivism”. Genom samtal, workshops och olika texter hoppas Elinor Hermanson att de medverkande hittar svaren gemensamt. För även om hon har hittat tillbaka till sitt engagemang sitter hon inte på någon lösning. Fortfarande är det något hon brottas med.

– Det handlar om att hantera mina egna begränsningar, att jag inte orkar hela tiden. Oavsett vad jag tycker att jag borde orka eller vad jag önskar att jag skulle orka eller vad jag ser att någon annan orkar. Det spelar ingen roll för jag orkar inte. Det finns en gräns.

Varför präglas då ideellt engagemang ofta av gränslöshet? För Elinor Hermansons del har det funnits flera orsaker. Att hon trott väldigt mycket på det hon gjort samtidigt som det varit mycket att göra. Men också att det varit svårt att prioritera sig själv när människor runtomkring en varit i behov av hjälp.

– När man själv planerat en lugn filmkväll är det svårt att säga nej till en papperslös familj som behöver hjälp akut, för att man behöver vila. Är det så under en lång period blir det ett problem. Om man inte lyckas skapa utrymme och återhämta sig på något sätt.

Samtidigt kan det ideella arbetet ge mycket energi och mening – på samma gång som det tar mycket kraft, menar Elinor Hermanson. Som asylmusikalen No border musical som sattes ihop av både asylaktivister och papperslösa. Ett projekt som krävde mycket men som också var ett roligt sätt att påverka opinionen på, säger hon.

Men att hitta projekt som bara ska vara roliga är inte någon lösning, tror hon.

– En del som jag pratar med säger att vi måste hitta det som är kul i aktivismen och det är sant. Samtidigt är det så att vissa saker aldrig kommer att bli kul. Det kommer aldrig vara kul att hindra en deportation. Det kommer aldrig vara kul för någon. Men det behöver göras. Det gäller att hitta en balans.

Förhoppningen med helgens läger är att problemet lyfts upp från en individnivå. Att frågan diskuteras i grupper och nätverk och att det tas ett kollektivt ansvar.

– De flesta aktivister tänker på det här men jag upplever att det är något man avhandlar med sina närmsta vänner, istället för att se det som ett gruppansvar. Vi måste vara tillåtande mot varandra, vi orkar olika och har olika behov.