En författare som framkallar en intensiv känsla av förtrolighet och som alltid skapar en stark identifikation med sin huvudkaraktär är norske Karl Ove Knausgård. Efter att ha plöjt hans självbiografiska mastodontserie Min kamp, bestående av sex bastanta volymer, känns det som att jag känner Knausgård.

Knausgård tillhör de privilegierade författarna. Han är läst av hundratusentals läsare, vilka får ta del av hans liv, från minsta obetydliga detalj till de stora existentiella spörsmålen. Under läsningen av hans böcker känner man sig som en bundsförvant; känslan är att berättarjaget tänker på samma sätt som en själv.

Karl Ove Knausgård och hans barndomsvän Tore Renberg, även han författare, var båda gäster i litteraturmagasinet Babel i slutet av september. De hade förvånansvärt lite att komma med. Mest satt de och ryggdunkade varandra.

Jag var just på väg att stänga av tv:n när Jessika Gedin presenterade ett filmat inslag om den amerikanska författaren Jamaica Kincaid, som är aktuell med sin nya roman Se nu då (Tranan förlag). Liksom Knausgård har Kincaid blivit känd för sina självbiografiska böcker. Men hennes nya roman har blivit mottagen med viss försiktighet i hemlandet. Många kritiker har upprörts över att Kincaid valt att frångå sina tidigare ämnen – den fattiga uppväxten i Antigua, kolonialismens verkningar och mor-dotterrelationer – för att istället skriva om den vita amerikanska medelklassen.

Det verkar som om jag har passerat en gräns, konstaterar Kincaid: ”En som ser ut som jag verkar inte få fundera över det individuella medvetandet. Tanken att en svart kvinna skulle skriva om en existentiell tillvaro verkar otänkbar. Jag ska bara skriva om smärtan av att vara svart, om och om igen.”

Kincaids ord fick mig att reflektera över vilka det är jag identifierar mig med i böckerna jag läser, och vilka författare som tillåts att skriva berättelserna som omger oss och formar oss.

Jag bli återigen påmind om denna problematik när jag stöter på en rapport i tidskriften Science som hävdar att skönlitteratur kan få oss att bättre förstå andra människors känslor, intentioner och önskningar. Forskarna David Kidd och Emanuele Castano menar att en positiv effekt av att läsa skönlitteratur är att den ökar förmågan att kunna leva oss in i och tolka andra människors känslomässiga tillstånd och förhoppningar.

Populärromaner karaktäriserar, enligt forskarna, personer på ett ganska stereotypt sätt. Mer kvalitativ litteratur däremot har ofta karaktärer som är mer komplext beskrivna och författaren inbjuder läsaren att engagera sig i bokens personligheter.

I dessa Nobelpristider är det värt att påminna om att kvalitet inte är lika med Svenska Akademiens omdöme. Givetvis har Patrick Modiano kvaliteter, det är inte min poäng. Men att endast tretton kvinnor har fått priset genom åren visar att den något träiga uppfattningen om vilka som skriver den viktiga litteraturen, ”de stora berättelserna”, fortfarande verka gälla.

Så en promemoria till David Kidd och Emanuele Castanos positiva rapport om läsningens effekter är på sin plats: det finns författare som inte är vita, välutbildade och västerländska män som ger oss ”insikter om andra människors känslor, intentioner och önskningar”.