Nyligen firades 25-årsjubileet av Berlinmurens fall. En stor händelse som har blivit en symbol för frihet och jämlikhet.

Firandet har fått oss att tänka på murar. Murar som exkluderar, som separerar, som uppvisar makt, som vi bygger för att skydda oss från det vi är rädda för. Moraliteter ristade i tegel och betong, som Peter Englund sa i en essä i Godmorgon, världen! i P1 förra helgen. Det finns de faktiska murarna: murar i Grekland, muren på Västbanken och i Gaza, i Indien, Uzbekistan, vid mexikanska gränsen och så vidare. Så har vi också mentala, politiska och sociala murar.

Det är en mur av det senare slaget som vi önskar bryta ner. Vi vill riva en mur av okunskap, rädsla och främlingskap. En mur som vi själva upplevt har fallit de senaste månaderna, tack vare desperation, mod och nyfikenhet från de på andra sidan muren, och skuldkänsla, välvilja och samma nyfikenhet från vår sida av muren.

En grupp asylsökande palestinier från Gaza och Västbanken strejkar mitt i centrala Göteborg. De strejkar för mänskliga rättigheter, för ett värdigt liv, för rätten till asyl undan våld och förtryck.

Deras liv i Sverige är ett liv i limbo. De har alla tidigare fått avslag på sina asylansökningar men på grund av situationen i Palestina har Sverige inte kunnat skicka tillbaka dem dit. De har flytt från ockupation och krig, men istället för en ny möjlighet har de erbjudits en outhärdlig väntan, vars slutdatum hela tiden flyttas fram, utan hänsyn till den stress det innebär.

”Konflikten i Gaza, kriget och de förhållanden människorna där lever under, innebär en stress som påverkar mig djupt. Föreställ er att leva under det ständiga hotet att ens hus ska träffas av en missil, att ens familj när som helst kan dö. Det politiska och ekonomiska läget på Gazaremsan gör situationen fullständigt kaotisk. Jag har försökt att leva ett normalt liv i Gaza, men ett sådant liv i mitt hemland är en omöjlighet. Där finns inget normalt. Där är det normala en krigssituation.”
Zaher, 32 år

Den sjätte augusti 2014 påbörjades inledande träffar för att starta en strejk på Olof Palmes plats. Man slog upp tält, installerade vad man fick tag på av madrasser och filtar, satte upp plakat med budskap och vädjanden och bestämde sig för att stanna till dess att man fått ett svar från Migrationsverket om huruvida man har en framtid i Sverige, eller inte.

”Jag känner att jag inte har något värde som människa här i Sverige. Det är ingen som bryr sig om oss eller vad som händer i mitt land. Jag bestämde att jag måste göra något. Det var därför jag anslöt mig till strejken. Antingen vill jag ha ett acceptabelt liv, eller inget liv alls.”
Anonym

Palestinierna började hungerstrejka den 14 augusti, en hungerstrejk som pågick i 25 dagar. De var efter denna knappa månad mycket nedbrutna och sjuka. Då Migrationsverket gick med på att undersöka männens situation och fall individuellt, avbröt palestinierna hungerstrejken som en eftergift och en positiv respons på Migrationsverkets välvilja, också med beaktandet att hungerstrejken började närma sig gränsen för vad de klarade av.

”Det är nu ett och ett halvt år sedan jag träffade min familj. De är kvar i Gaza. Mitt sistfödda barn har jag ännu inte fått träffa. Jag anslöt mig till strejken för att få möjlighet till uppehållstillstånd, så att jag kunde få träffa min familj igen, så att de kunde komma hit. Lidandet i tältet är det samma som folk känner i Gaza, under kriget. Likgiltighet, frustration och osäkerhet. Men här finns det i alla fall hopp om att vinna. Här finns hopp om ett nytt liv. Det hoppet, de möjligheterna, finns inte i Gaza. Jag kommer försöka att in i det sista att kämpa för ett värdigt liv för mig och min familj.”
Raed Saleh, 44 år

Strejken har dock bara bytt skepnad, eftersom det ännu inte har kommit något beslut från Migrationsverket. De har inte lämnat tälten på över tre månader. Än lever de under hotet att bli tillbakaskickade till våldsamheterna, kaoset och osäkerheten i Gaza. Den psykiska spänningen och stressen blir bara tyngre för varje dag. De är som fångar i det öppna, fängslade i ett byråkratiskt system, utan möjlighet till arbete eller studier, hem eller medicinsk vård. Vissa mår så psykiskt dåligt att de har uttryckt tankar på självmord om besluten inte kommer snart.

”Hopplösheten växer för varje dag som går, och jag känner mig desperat. Jag tycker att svenskarna är som änglar. Jag har fått en mycket positiv bild av svenskarna, och det stärker mig. Jag vet att de bryr sig. Jag bär vistelsen i tältet med tålamod och styrka, eftersom vad som helst är bättre än att återvända till kaoset i Gaza. Det finns åtminstone mer hopp om framtiden i det liv jag lever i tältet nu, än vad det gör i livet i Gaza.”
Zaher, 32 år

Vi som har fått det, som vi skulle vilja kalla för ynnesten och förmånen att lära känna dessa människor, har också fått höra vad det är de flyr ifrån. Vi hälsar på dem när vi kan, kommer med filtar och mat, men framför allt: vi möter varandra som människor. Vi river murar.

”Jag flydde från Gazaremsan till Sverige, men Migrationsverket avvisade mig, då de sa att Gaza är säkert. De menade att jag kan återvända och leva ett normalt liv där. Jag har varit här i Sverige i tre år och jag är så outsägligt trött på allt det här. Snälla, ha lite medkänsla! Jag är fortfarande ung. Snälla ge mig en chans att få leva i fred.”
Ayman Alhaw, 26 år

Vilka är incitamenten till att fly från sitt hemland? Varför väljer man att i flera månader bosätta sig i ett provisoriskt tält mitt i ett blåsigt och allt kallare Göteborg, hellre än att återvända ”hem”? Hur mår en människa efter att i upp till åtta år levt i Sverige utan att veta om hon får stanna, eller om hon väntar på ett besked om att hon är tvungen att återvända till… ja, vad? Tortyr, dödshot, missiler, förföljelse, otrygghet, kaos.

”I Gaza kunde man när som helst få en missil släppt över huset när man satt hemma. Det var en konstant krigssituation. Det är ett enormt utomhusfängelse, men utan riktigt tak över huvudet. Jag lämnade Gaza för att hitta en säkrare plats. Jag var tvungen, helt enkelt tvungen, att lämna osäkerheten i landet och blockaden som begränsar mitt och alla andras liv. Jag ville ha en säker plats att bo och leva på.”
Anonym

”Jag är i djup depression. Mitt liv är en ständig flykt, en ständig jakt efter skydd. Även under sömnen har jag mardrömmar om döden och flykten. Jag har aldrig en sammanhängande eller avslappnande sömn. Jag ser hemskheterna inom mig dag som natt.”
Almohanad Adnar Adwar, 31 år

Det finns en mur som heter okunskap. Varför flyr de? Varför kan de inte vara någon annanstans?

Det finns en mur som heter likgiltighet. Har vi ett ansvar som sträcker sig utanför oss själva? Är vi tillräckligt privilegierade för att ta hand de som är på flykt från sitt eget hem? Det finns en mur som heter rädsla. Vad ska de göra här? Vilka är de?

”Efter allt jag och min familj, min fru och fem barn, har varit med om… Nu kan jag bara vänta. Jag har varit ifrån min familj i snart fyra år. Jag är spänd, osäker, rädd och saknar min familj. De lidande jag har gått igenom är värre än att genomgå en hungerstrejk. Jag känner mig som en död kropp utan själ. Det lidande jag har gått igenom strider mot de mänskliga rättigheterna. Jag är nu en skyddslös, statslös och hemlös man utan möjlighet till jobb, bostad och ett normalt liv.”
Ossama al Najjar, 51 år

Det finns en mur som heter okunskap. Det finns en mur som heter likgiltighet. Det finns en mur som heter rädsla.

Vi har ett ansvar att fortsätta riva murar.

”Jag tror att jag vill avsluta min historia med att säga: Jag vill inte dö, jag vill bara leva.”
Anonym