I november 1964 uppförde den amerikanske kompositören Terry Riley sitt verk In C för allra första gången. Stycket blev snabbt omnämnt som minimalismens första mästerverk och har haft en enorm påverkan på musikhistorien. Att beskriva In C är både svårt och enkelt. Enkelt är det genom att hela partituret får plats på ett A4 och att det består av 53 olika fraser, eller motiv, som musikerna i tur och ordning spelar i ett antal korta, melodiska fraser, som de sen kan upprepa hur många gånger de vill. Ett av instrumenten ska dock spela ett högt c på upprepande åttondelsnoter, vilket skapar verkets karakteristiska puls.

Fraserna kan spelas hur länge den enskilde musikern vill, vilket gör att det skapas ett slags musikalisk väv fylld av rytmer och klanger. Stycket avslutas när den siste musikern spelat färdigt sina 53 fraser.

Svårare är att beskriva verkan av musiken. Känslan är att musiken varken har någon början eller slut, den bara pågår, som en ström, och många beskriver den som meditativ och hypnotisk. Själv har Riley sagt att: ”För att förstå den här musiken ska du tänka dig att du ligger på ett fält och blickar uppåt himlen, iakttar molnen som bildar den ena formationen efter den andra”.

Musiketnologen Alf Arvidsson, professor vid Umeå Universitet, tycker att Riley är den som ”gav form åt minimalismen” och att In C håller än i dag. Verket är betydelsefullt för att det innehöll upprepning som ger en annan musikalisk upplevelse än den dåtida dominerande lyssnarstilen som intellektuellt skulle hänga med i snabba kast och lyssna efter övergripande formprinciper, och för att stycket har ett inbyggt tidsförlopp men med helt andra tidsskalor än vad som var norm.

– Den är varken konventionellt tonal eller modernistiskt atonal, utan knyter istället an till icke-västerländsk modal musik.

Under våren 1967 var Terry Riley gästtonsättare på Musikhögskolan i Stockholm, ett besök som gjorde avtryck.

– International Harvester och Träd, gräs och stenar bildades i kölvattnet av framförandet av In C. De förenade minimalismen med rockbandets soundideal. De har i sin tur påverkat yngre generationer. Man kan dock säga att det var i den tidiga progressiva musikrörelsen och i ny musikpedagogik Riley fick bäst genomslag, säger Alf Arvidsson.

Några som fascinerats av In C är David Hansson och Thomas Hansy i gitarrduon The Gothenburg Combo. På sin nya skiva Guitarscapes har de spelat in stycket med enbart akustiska gitarrer, vilket aldrig gjorts tidigare. Tanken var, enligt David Hansson, att göra en version som inte är så städad och välordnad, utan snarare släppa lös urkraften i musiken.

– Vi har jobbat mycket med kontraster och olika uttryck så att verket hela tiden förändrar sig under resans gång. Ibland är det tjocka ljudmattor med 22 gitarrer lagrade över varandra. Och ibland är det betydligt glesare och mer sparsmakat.

David Hansson är fängslad av In C och säger att han inte har något stopp när han väl börjat prata om verket. ”Det är för mig den ultimata psykedeliska upplevelsen”, säger han och berättar att han minns sin första lyssning, som golvade honom.

– Jag glömde fullständigt bort tid och rum. Jag kände direkt att det band ihop det bästa med musik ur en massa olika genrer som jag gillade. Den innehåller en fantastisk frihet samtidigt som den är omisskännlig, du känner igen den direkt. Vilket är en del av genialiteten.

Tidigare har ni även tolkat Steve Reich. Vad är det som fascinerar er med minimalismen?

– Den minimalistiska musiken kan omfatta allt. När vi komponerar, improviserar eller vill uttrycka något så kommer det oftast ut i en minimalistisk form. Ungefär som att en bluesgitarrist eller en svensk folksångerska naturligt låter på ett visst sätt.

– Minimalismen har något annat än den klassiska musiktraditionens harmoniska och melodiösa fokus. Den predikar ton och harmonisk smalhet men fokuserar på det den klassiska traditionen inte prioriterar så ofta, nämligen rytmiska förskjutningar och rytmiska överlagringar. Minimalismen är den enda av dagens konstmusikaliska genrer som verkligen arbetar med sin samtid, den tar in influenser från vår tids populärmusik och omstöper dem i ny form.

Nu firar In C 50 år. Märker du av några ålderstecken?

– Nej, verket existerar liksom i en dimension för sig själv, bortom tid och rum, precis som all den bästa musiken. In C har heller inga angivelser på vilka instrument man ska spela eller exakt hur det ska spelas, vilket ger frihet till den som vill sätta sin färg på låten. De 53 olika melodifragmenten sätter man ju samman helt enligt eget tycke och smak. Precis som att göra en remix.