Ansvaret för asylrätten måste ligga på det offentliga | Fria.Nu
Sara Falkstad

Inledare


Sara Falkstad
Fria Tidningen

Ansvaret för asylrätten måste ligga på det offentliga

Fler människor än någonsin, över 50 miljoner, befinner sig på flykt. Merparten lyckas inte lämna sitt eget närområde, men en bråkdel, ungefär 80 000 människor, uppskattas i år söka asyl i Sverige. Tiden att säga nej är förbi.

Men på något sätt verkar en ”not in my backyard”-attityd fortfarande vara okej när det kommer till asylsökande. Hur har det blivit så? Jag tror att vi har undergrävt solidariteten på flera sätt. Den mest effektiva alieneringsmetoden har varit att lägga asylmottagandet i händerna på privata intressen. Migrationsverket köper platser på asylboenden enligt lagen om offentlig upphandling. Upphandlingen sker under sekretess och kommunerna får därför ofta mycket kort förvarning när ett nytt boende ska öppnas.

Detta förfarande är naturligtvis en tickande bomb. För det första görs vinsterna i många fall på bekostnad av de boendes levnadskvalitet, något som är särskilt allvarligt när det gäller ensamkommande barn. Situationen för asylsökande barn är det område där Sverige får mest kritik av FN:s barnrättskommitté. För det andra skapar det motsättningar inte bara kommuninvånare emellan, utan också mellan olika beslutsnivåer, när skola, vård och omsorg snabbt ska ordnas för de nyanlända. Dålig information och samverkan går förstås ut mest över de asylsökande. Bristfällig delaktighet och inflytande i kombination med levnadsförhållanden mer präglade av regler än av omsorg, bidrar till maktlöshet i en situation där man mer än någonsin behöver få känna sig sedd.

Om nya kommuninvånare ska kunna få sina grundläggande behov tillgodosedda, krävs god dialog. Men medan kommunerna må känna sig maktlösa gentemot Migrationsverket, finns det fortfarande kommuner som inte tar emot några flyktingar. Detta är det andra stora indikatorn på att vi har missförstått vårt kollektiva ansvar. Den tidigare regeringen var för feg för att tvinga kommunerna, trots att det rimligen är det statens sak att säkerställa att vi lever upp till de internationella konventioner vi har förbundit oss till.

Vi har naturligtvis varken brist på plats eller resurser i vårt rika land. Det får och kan inte vara så, att medelklassens ständigt ökande inkomster tillåts vara viktigare än att hjälpa människor som flytt för sina liv. I den senaste regeringsutredningen föreslogs dels en jämnare fördelning mellan kommunerna, dels att Migrationsverket tar ett större ansvar för asylboenden. Förändringarna går långsamt och även Migrationsverket vädrar nu sitt missnöje. Myndigheten tänker nu förbehålla sig rätten att säga nej till etablering av asylboenden, om kommunen i fråga redan har tagit emot många asylsökande, och välkomnar en prövning i domstol. Frågan är politiskt misskött och jag förstår den ömsesidiga frustrationen mellan kommunerna och Migrationsverket. Emellertid hoppas jag att vår nya regering ser vilka som upplever verklig ångest och frustration, och lämnar sifferpratet därhän.

För det första: Asylrätten är inte förhandlingsbar. Förutom den moraliska plikt och solidaritet som borde vara självklar, har Sverige undertecknat flertalet internationella konventioner om flyktingars rättigheter. Detta innebär att var och en som kommer till Sverige och söker skydd har rätt till en rättssäker asylprocess, oavsett hur många vi redan har tagit emot, hur mycket det kostar eller hur integrationen upplevs fungera.

För det andra: Att tillgodose mänskliga rättigheter måste, för ett demokratiskt samhälle, vara en offentlig angelägenhet. Uppdraget är för viktigt för att lämna i händerna på vinstintressen, för viktigt för att lita till kommuners frivillighet (särskilt när vi har rasistiska partier representerade i en stor del av Sveriges kommuner). För viktigt för att vädja till något så ombytligt som människors hjärtan. Att inte göra de mest behövande som befinner sig inom våra gränser till första prioritet, kan inte grunda sig i annat än uppfattningen att människor som är födda någon annanstans är mindre värda. Tiden för ett tvingande och solidariskt ansvar är inne.

Annons

© 2020 Fria.Nu