Jag var 18 år och det var ett par månader till studenten. Skoltrött, frustrerad och less på att bo hemma drog jag ihop ett gäng punkare och missanpassade från Hässelby, Vällingby och Tensta till en husockupation. Jag kollade upp tomma lokaler och såg att Daltorpsskolan i Hässelby gård hade stått öde i ett par år. Vi gick in den 15 april 1994 och åkte ut en vecka senare.

Men tack vare god kontakt med en sosse i stadsdelsförvaltningen fick vi efter en tids förhandlingar tillgång till lokalerna. Hyran var helt okej, noll kronor. Det var bara ett gäng ruttna baracker men för oss var det världens fristad. Ett hus blev kafé och gemensam sovsal. En barack blev replokal. En tredje fick hysa ett barnrum. Barnrum? Ja, många nyfikna ungar ramlade förbi och vi tyckte väl att de skulle bli en del av vår lilla revolution.

Så kom kickersgänget och krävde en bit av kakan. ”Vi vill också ha en lokaaal”, sa Big Fred och Ken. De var störiga och dessutom hiphopare, men okej. Vi hade ju fyra tomma baracker som vi kunde göra vad vi ville med. Vi kunde gott ge bort en. Medan vi punkare diskuterade feminism, lagade linsgryta och var extraföräldrar åt tioåringar lyfte de vikter och rökte på i huset intill.

Ett halvår senare utbröt en brand. Ingen kom till skada men kommunen rev allt och det var nog lika bra. Men ur Daltorp växte Studio 165. Med stöd från Ytterstadssatsningen byggde punkarna och hiphoparna en musikstudio tillsammans i en gammal tvättstuga intill den rivna skolan. Det var här Ken fick fart på karriären och resten är historia, som man säger.

Just den här anekdoten saknas tyvärr i Kens läsvärda bok Livet, en naken levnadshistoria som samtidigt följer en känd dramaturgi för musikaliska biografier. Artistens framgångar och motgångar kryddas med kärlekshistorier, våld, droger, kriminalitet och svordomar. Lite shoutouts, en hel del skryt. Men det spelar ingen roll, jag är fast. Det är om mina unga år jag läser. Om Hässelby, mina barndomsvänner, om alla döda.

I DN skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli att boken saknar ett strukturellt perspektiv. Han har fel. Berättelsen säger mycket om klassamhället. Är det något Ken förmedlar så är det att det går att ta sig ur det, med hjälp av hiphop, en sjuhelvetes vilja och minst hundra chanser från samhället. Ken har byggt en framtid inte bara för sin familj utan också för ett tjugotal andra i ett avlägset land. Har någon från medelklassens kulturreservat ens kommit i närheten?

Det gick illa för många i Hässelby. Men Ken blev rikskänd, Big Fred blev läkare och jag är journalist. Kanske inte trots utan tack vare att vi, alla på vårt sätt, gick emot reglerna och valde egna vägar. Inte de välmenande myndigheternas färdiga paketlösningar. Kanske det där ockuperade huset också betydde något.

Ken minns Studio 165 med värme: ”Den studion formade mig, men hade politikerna haft en susning om vad som pågick därnere så skulle dom aldrig lagt pengar i det projektet. Det var bara droger och High Chaparal. Det var inget normalt alls i den studion. Men den – och möjligheten att vara där – är det enda som jag har fått av någon regering, kommun eller myndighet, och jag är fortfarande tacksam. Den studion räddade faktiskt några liv”, skriver han i boken. Sedan bekänner han att han gjorde inbrott och stal utrustningen när stadsdelen beslutade att studion skulle stänga.

Under en period var jag sekreterare i Studio 165 och det var de konstigaste möten jag har varit på. Men att ge bångstyriga ungar ett eget ställe är fortfarande den bästa brottsförebyggande åtgärd jag kan tänka mig.