Vi måste själva stå upp för demokratin | Fria.Nu
Arash Hakimnia

Inledare


Arash Hakimnia
Fria Tidningen

Vi måste själva stå upp för demokratin

Nu är Stefan Löfvens regeringsförklaring uppläst och de nya ministrarna utsedda. Finns det anledning till hopp? Många har varit glada över att regeringen lovar att erkänna Palestina, införa fri entré på muséer och att höja taket i a-kassan och sjukförsäkringen. Andra har varit kritiska mot att Rut blir kvar och att miljömonstret Förbifart Stockholm kommer byggas nu tack vare Miljöpartiets kompromissande. Den diskussionen förbigår dock det parlamentariska läget och viljan att göra upp med det finanspolitiska ramverket inom Socialdemokraternas och Miljöpartiets partiledningar. För varje steg Stefan Löfven tar har Jimmie Åkesson och Alliansen inte bara möjlighet att lägga krokben för politiska förslag utan även för hela hans budget och ytterst S-MP-regeringen.

Höjd a-kassa? Inte om Moderaterna får bestämma. Kommission för jämlik hälsa? Inte om Sverigedemokraterna får bestämma. Trots en del goda förslag bland en hel del fluff om ”lägst arbetslöshet i EU 2020” och rent ut dåliga förslag som att köpa nya Jas-plan så finns det ingen anledning att fira. Pudelns kärna är finansieringen. Saken är den att hela skattepolitiken är upp till förhandling mellan S och MP och måste dessutom ta sig igenom den blåbruna silen i riksdagen. Men vi kan redan ana konturerna.

Löfven pratar om att pressa tillbaka underskotten, ”hålla sig inom det finanspolitiska ramverket” och slår fast att ”prioriteringar är nödvändiga”. Hur mycket pengar krävs för att leva upp till föråldrade budgetregler som till och med förre S-märkta statsministern Göran Persson nu kritiserar? På ekonomisidorna har det pratats om 120 miljarder kronor. Hur tänker sig en regering som kommit överens om att endast röra jobbskatteavdraget för dem som tjänar över 50 000 kronor att leva upp till de budgetreglerna? Då återstår två alternativ, antingen göra upp med föråldrade budgetregler och genomdriva en modigare skattepolitik eller skära ner på välfärden.

Tyvärr lutar det definitivt mot nedskärningar givet S-MP:s sedan länge veka inställning till ekonomiska frågor och särskilt med tanke på den blåbruna röran i riksdagen.

Så vi gör bäst i att förbereda oss för en skakig tur. Först förhandlingar mellan S och MP som hittills resulterat i det sämsta från två världar (Förbifart och Rut). Sedan korridorsnack med Folkpartiet och Centern. Nagelbitare i riksdagen följer. Lyckas regeringens politik överleva detta så är frågan hur mycket som är kvar av en socialdemokratisk och miljöpartistisk politik.

Det som garanterat kommer vara kvar är en politik av ”nödvändiga prioriteringar”, Förbifarter, Jas-plan och tvångsutvisningar till Afghanistan. Det är ett minuskonto som på långa vägar inte uppvägs av att Löfven klarar balansakten och får igenom mindre reformer som avgiftsfria statliga muséer. Vi borde ha lärt oss av valen av Barack Obama och Irans president Hassan Rouhani. Män med stora ord men med litet svängrum.

Tyvärr har de följts av hoppfulla människoskaror som därmed lagt kampen för samhällsförändring på is och inväntat en förändring som aldrig blivit av. Är det den vägen vi ska gå även i Sverige eller ska vi som törstar efter förändring se nyktert och kritiskt på de som sitter vid makten och själva stå upp för verklig demokrati?

Annons

© 2016 Fria.Nu