Demokratiprotesterna i Hongkong har fått benämningen paraplyrevolutionen efter demonstranternas användning av paraplyn i skydd mot såväl monsunregnen som polisens pepparsprej. Men är det verkligen en revolutionär rörelse? Fria Tidningen listar de mest framstående aktörerna i proteströrelsen.

Occupy Central

I januari 2013 skrev Benny Tai, juridikprofessor vid Hongkonguniversitetet, en artikel i tidningen HK Economic Journal där han föreslog att civila olydnadsaktioner skulle genomföras i centrala Hongkong under slutet av 2014. Tanken var att en blockad av stadens viktiga finansiella centrum skulle förmå regeringen att säkerställa att lokalvalen år 2017 skulle genomföras på ett demokratiskt sätt utan inblandning från Peking.

Artikeln anses vara startskottet för ickevåldsrörelsen Occupy Central with Peace and Love, OCPL, som har varit drivande i protesterna som har kulminerat i veckan. Men till skillnad från andra occupy-rörelser, som Occupy Wall Street, vill OCPL inte störta det kapitalistiska systemet, de välkomnar snarare ett politiskt system som liknar det i liberala länder i väst. Eller som OCPL själva skriver på sin hemsida:

”Vår kampanj står inte i motsats till ’ett land, två system’ och vi förordar inte ett självständigt Hongkong /…/ kampanjen är inte revolutionär eftersom OCPL inte har som mål att störta det nuvarande systemet.”

Målet för kampanjen är tydligt definierad: att Hongkongs valsystem följer artikel 25 av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, att alla väljare har varsin röst som är lika mycket värd och att det inte finns några begränsningar av vem som får ställa upp i val.

OCPL leds sedan grundandet i mars 2013 av tre kristna män: Benny Tai (50 år), sociologiprofessorn Chan Kin-man (55 år) och baptistprästen Chu Yiu-ming (70 år), som har varit aktiv i den kinesiska demokratirörelsen sedan 1980-talet.

Kristna värderingar har en central roll i OCPL:s ideal – rörelsens första presskonferens hölls symboliskt nog i en kyrka.

Occupy Centrals kampanj var från början planerad att inledas på Kinas nationaldag den 1 oktober, men när de studentledda protesterna eskalerade i helgen lanserades kampanjen några dagar i förtid.

Hongkongs studentfederation

Den 22 september inledde Hongkongs studentrörelse en veckolång bojkott av lektioner i protest mot Pekings inblandning i lokalvalen. Tusentals studenter från dussintals universitet och hundratals gymnasieskolor har deltagit i skolockupationer, demonstrationer och öppna möten runtom i Hongkong. Bojkotten leds av Hongkongs studentfederation, HKFS, och av studentrörelsen Scholarism.

Med över 50 000 medlemmar är HKFS Hongkongs största studentorganisation. Den leds av den 24-årige sociologistudenten Alex Chow, som innan sommarens protestvåg hade begränsad erfarenhet av politiska kampanjer. Den 1 juli i år, på 17-årsdagen av överlämnandet av Hongkong från Storbritannien till Kina, samlades hundratusentals demonstranter i en Kina-kritisk demonstration. Efter demonstrationen var HKFS ledande i en gatublockad då fler än 500 personer greps.

– Det räcker inte att vi bara marscherar och håller ett stort möte varje år, sa Chow till Hongkong-tidningen South China Morning Post.

– Vi måste uppgradera motståndet till en civil olydnadsrörelse.

Scholarism

Blott 17 år gammal är Joshua Wong en annan framträdande ledare inom studentrörelsen. För tre år sedan grundade han organisationen Scholarism som reaktion på regeringens förslag att införa en pro-kinesisk ”patriotisk utbildning” i Hongkongs skolor. Efter en månads protester, som bland annat samlade över 100 000 personer i en ockupation av regeringsbyggnader, och efter att 13 studenter inlett en hungerstrejk, gick regeringen med på att slopa förslaget.

Enligt Joshua Wong var förslaget en ögonöppnare för Hongkongs studenter.

– För fem år sedan var det helt otänkbart att studenter skulle intressera sig för politik, säger Wong i en intervju med CNN.

– Men patriotism-förslaget fick oss att vakna upp och nu är alla studenter politiska aktivister.

Studenterna är allmänt mer radikala i sina krav än Occupy-aktivisterna. De menar att ”ett land, två system”-teorin håller på att urholkas och att Hongkong är på väg att bli lika totalitärt som fastlands-Kina. Utöver kritik mot själva valsystemet lyfter de frågor om begränsningar av pressfriheten, att medierna är för Peking-trogna och att det råder en utbredd svågerpolitik inom politiken och näringslivet.

Fackföreningar

Spontana politiska strejker är extremt ovanliga i Hongkong. Men efter polisens våldsamma tillslag mot protesterna i söndags, då polisen satte in stora mängder tårgas och grep ett 70-tal fredliga demonstranter, har flera fackföreningar utlyst strejker. Först ut var lärarfacket som sedan följdes av Hongkongs fackkonfederation HKCTU som kallade till strejk på tisdagen.

”Arbetare och studenter måste enas för att tvinga den totalitära regeringen att ge makten tillbaka till folket”, skriver HKCTU i ett pressmeddelande.

Vilda strejker har genomförts på en rad företag och enligt South China Morning Post har många arbetsgivare gett tillstånd till sina anställda att lämna jobbet för att delta i protesterna. Folk från alla möjliga professioner och samhällsgrupper har de senaste dagarna tagit till gatorna.

Tillströmningen är långt mycket större och bredare än vad Occupy Central kunde föreställa sig när de sådde fröet till protestvågen för ett och ett halvt år sedan.

”Det har utvecklats till en spontan rörelse av hongkongeser som inte längre styrs av en enskild organisation”, skriver OCPL på sin hemsida.

”Vi kommer att fortsätta att kämpa sida vid sida med alla i vår gemensamma strävan efter demokrati.”