Rysk samtidskonst lever på undantag | Fria.Nu
  • Aleksandr Tsikarisjvilis jordperformance.
  • Sasjailja i Sever 7:s ateljé.
  • Parazits smala korridor där vem som helst får ställa ut.
  • Stillbild från filmen The Builders, 2004.
  • Asia Marakulina i konstgruppen Sever 7.
  • Semjon Motoljanets, i svart t-shirt, bland ”olycksbröderna” i konstgruppen Parazit.
Fria Tidningen

Rysk samtidskonst lever på undantag

Fria har träffat konstgrupperna Chto delat, Parazit och Sever 7 som väver omöjliga drömmar i skuggan av den stora Manifestabiennalen i S:t Petersburg.

Ledorden för den ryska, postsovjetiska identiteten har under Putins styre blivit ”traditionella värderingar”. Kärnfamilj, ryskortodoxi och patriotism spelar en central roll. Detta har genererat flera lagar och lagförslag, bland annat några som vill diktera vad samtidskonsten får och bör vara.

Nyligen föreslogs ett stopp för statligt stöd till konst som inte förmedlar dessa traditionella värderingar. Motiveringen löd att västvärldens tolerans och mångkultur är dålig för folkhälsan och leder till allt från alkoholism och drogmissbruk till ett ökat antal övergivna barn. Förslaget fick kritik och den ursprungliga texten plockades ned från internet men ett förbud mot svordomar i ryska medier, litteratur och konst har redan klubbats igenom.

Mot bakgrund av det politiska klimatet i Ryssland och särskilt Ukraina har valet att förlägga årets Manifestabiennal till S:t Petersburgs Eremitage väckt känslor. Den delvis EU-finansierade biennalen har under 20 år lyft fram ung och radikal konst och inte väjt för att ta politisk ställning. Nu visas istället välkända och etablerade konstnärer i det gamla tsarpalatsets byggnader, i samarbete med ryska myndigheter.

Chefscuratorn Kasper König talar om ett Manifesta utan manifest och konst för konstens skull. Politiskt känsliga ämnen har visserligen inte uteslutits. Flera verk närmar sig subtilt hbtq-frågor, som Klara Lidéns videoverk där balettens queerpotential lyfts fram. Kievprotesterna uppmärksammas i Boris Michailovs dokumentära fotografier. Politiken har på så sätt kommit att vila på enskilda konstnärers axlar, snarare än att diskuteras av arrangören.

Debatt pågår om huruvida valet av plats har lett till en självcensurerande biennal och om det var moraliskt försvarbart att ge Ryssland värdskapet från första början. Andra, inte minst König själv, har lyft fram Manifestas potential att stödja och föra dialog med lokala konstnärer. Likväl lyser lokala förmågor med sin frånvaro i huvudprogrammet. Årets Manifesta har kallats ”döda ryska konstnärers biennal”. Stadens unga talanger deltar främst som teknisk assistans.

Ett undantag är konstnärskollektivet Chto delat (”vad bör göras”). De bjöds in – men hoppade snart av i protest mot arrangörernas mesiga reaktion på Rysslands politiska utveckling. Medlemmarna Olga Egorova (Tsaplja), Nikolaj Olejnikov och Nina Gasteva bjuder på te och småkakor när vi träffas på en mörk anarkistbar i en källarglugg vid Admiraltejskij-kanalen.

– Vi har inte många tillfällen att visa vår konst i Petersburg, därför tackade vi ja, berättar Tsaplja. Men när Ryssland annekterade Krim ville vi skapa ett nytt verk utifrån händelserna och det fick vi inte. Kasper König kallade vårt förslag en tom provokation. Sedan manade han deltagarna till att respektera den ryska lagen, vilket är helt befängt med tanke på att våra myndigheter bryter mot internationell rätt och rättssystemet står i regimens tjänst.

I stället har kollektivet slagit läger på Old School Bar och skapat ett eget fritt program med performance och filmvisningar. De har även släppt fram andra aktörer, däribland vännerna bakom tidskriften ArtLeaks som uppmärksammar missförhållanden i den internationella konstvärlden. En grupp ukrainska konststudenter bjöds också in till ett veckolångt läger där man la grunden för ett långvarigt samarbete.

En del av baren har gjorts om till bibliotek med konstböcker och antifascistisk litteratur. På en vägg hänger en karta över Rysslands krigshistoria. Kylens frysfack innehåller böcker som nyligen förbjudits i den ryska skolundervisningen. I sofforna ligger kuddar med porträtt av Hannah Arendt, Mahatma Gandhi och den ryske litteraturprofessorn Jurij Lotman.

Chto delat grundades för drygt tio år sedan och tog sitt namn efter Tjernysjevskijs roman från 1863, senare också titeln på en välkänd pamflett av Lenin. Tjernysjevskij intresserade sig för bildandet av oppositionella grupperingar och deras verksamhet i ett samhälle som motarbetar dem, och lyfte fram självorganisering och utbildning som viktiga verktyg. Det är också något som kollektivet tar fasta på i sitt arbete med att kombinera politisk teori, konst och aktivism.

– Det är just genom att vara självorganiserade som vi slipper censur och öppet kan uttrycka våra åsikter, förklarar Tsaplja när vi frågar hur den ryska kulturpolitiken påverkar dem. Vi har aldrig sökt pengar ur den statliga kulturbudgeten. I stället finansieras våra verk av utländska museer och konstcentra som vi samarbetar med.

Hon berättar om de ryska myndigheternas nyväckta intresse för samtidskultur.

– Makten var länge helt ointresserad av modern konst. Det var en fantastisk tid. Men i samband med OS i Sotji drog propagandamaskinen på de stora växlarna, det nya imperiet skulle byggas och alla ryssar vet att kulturen är ett viktigt redskap i skapandet av en statsideologi. Det ledde till en noggrannare kontroll av vart de statliga pengarna går.

När vi undrar om regleringarna betyder att Putin är rädd för konstens subversiva kraft svarar Nikolaj att samtidskonst än så länge är en marginell företeelse som få intresserar sig för. Däremot tror de på konstens möjligheter. Som konstnär är man fri, i alla fall så länge man inte tar emot statliga pengar eller råkar väcka för mycket uppmärksamhet, som Pussy Riot gjorde.

Tsaplja menar att regeringen försöker kuva det ryska folket genom att sprida en mörk vision av världen som omöjlig att förstå eller förändra. Chto delat gör motståndskonst som vill förklara samhällsfenomen så att de blir hanterbara, och visa på handlingsmöjligheter. Gruppen bekänner sig till kommunismen, vilket de definierar som en total jämlikhet som ännu aldrig existerat.

– Kommunismen är inte bara möjlig, utan också det enda systemet som kan fungera i längden, säger Nikolaj.

Ett annat oberoende kollektiv är Parazit, en lös konstnärsgrupp som samlas i en mörk, smal och inte särskilt välbesökt korridor i Galleri Boreis lokaler på Litejnyj prospekt. Hos Parazit finns inga regler eller ledare. Vem som helst är välkommen att vara med och varannan tisdag är det utställning. Den som vill delta letar upp en ledig plats i korridoren och installerar sitt verk. Hur fungerar en sådan modell i praktiken?

– Inte alls, säger Semjon Motoljanets, en belorusisk medlem av gruppen. Mycket av konsten är fruktansvärt dålig och går inte att sälja. Vi har inte haft en enda bra utställning och har aldrig fått ihop material till en katalog. Egentligen är vi mest en samling olycksbröder som lyckats finna varandra.

Samtidigt utgör Parazit en motkraft till Petersburgs konservativa kulturliv där konst definieras som klassiskt måleri. Gruppen jobbar för att vidga begreppet. Semjon visar en skulptur som tillkom när en konstnär fiskade upp några saker ur soporna på väg till lokalen.

– Den kommer nog hamna på tippen igen efter utställningen, tror Semjon. Samtidigt finns en stor konstnärlig potential i Parazits gränslösa skapande. Våra medlemmar saknar inte ambitioner. Målet är att förändra kulturklimatet i staden och rucka på den stelbenta konstvärlden.

I ett av gruppens institutionskritiska projekt lämnade medlemmarna in sina originalverk i garderoberna på stora museer som Eremitaget i St Petersburg, Pusjkinmuseet i Moskva och Nationalmuseet i Minsk. Sedan meddelades direktörerna via brev att deras samlingar hade fått tillskott.

– Projektet visade både på våra storslagna pretentioner och ringa anspråk, menar Semjon. Han utesluter inte att de inlämnade verken hamnade i soporna.

Hittills har Parazit mest mottagits som ett skämt i stadens konstkretsar. Men så bjöds de in att delta i Manifestas publika program. Gruppen hoppas att det så småningom ska ge lite efterlängtad uppmärksamhet. Semjon är besviken över att Kasper König inte tittat förbi ännu, men ger inte upp hoppet.

– Hälsa från oss om ni ser Kasper!

Om Chto delat drivs av ett politiskt engagemang och Parazit utgör ett lekfullt laboratorium så sätter Sever 7 konstnärligheten i fokus. Medgrundaren Aleksandr Tsikarisjvili förklarar att behovet av en egen plats föddes ur oviljan att stå och smöra för dömande gallerister och curatorer.

– Det finns knappt någon samtidskonstvärld att tala om i Petersburg, men istället för att samarbeta ser en del ner på andra, säger han.

Tillsammans med några vänner hittade han en källare i centrala Petersburg. Efter några månaders kamp mot ett gäng jurister som ville inrätta en bastu i samma lokal lyckades de till slut skapa en bas för sina projekt. Namnet Sever 7 (”Nord 7”) har de tagit efter en sovjetisk vetenskapsexpedition. När vi hälsar på och provspelar flygeln som upptar en ansenlig del av rummet arbetar Ilja Grisjaev med att bygga ett torn av svarta tygsjok. Under biennalen ska medlemmarna uppföra varsitt torn i den lilla lokalen, vars takhöjd inte direkt inbjuder till några resliga projekt.

– Tornet är en gammal symbol för storslagna utopier, säger Ilja. Att försöka uppföra dem i en källare blir i sig en absurd paradox och en kommentar till omöjliga drömmar i dagens Ryssland.

De arbetar inte med uttalat politiska teman men är intresserade av att utforska den ryska mentaliteten ur olika aspekter, berättar Aleksandr. Själv har han jord som arbetsmaterial.

– Det kommer av att vi arbetar så mycket med jord på datjan (lantstället). Om ni hälsar på någon gång ska jag berätta mer om alla riter och folktraditioner länkade till livet på landet.

Aleksandr visar fotografier av sina installationer. På ett har han grävt ned huvudet i marken. På ett annat bär han kläder som han själv skapat av jord.

– Andra gör skulpturer för att de ska vara i en evighet. Mina jordverk håller på sin höjd i en vecka.

Frågan om hur det är att verka som konstnär i dagens S:t Petersburg försätter medlemmarna i en öppenhjärtig men dyster stämning. Brist på stöd och intresse är en erfarenhet de delar med konstnärer världen över, men situationen är värre här än i EU-länderna, menar de. Ryssland låg i framkant på den internationella konstscenen på 1920-talet.

– I dag är det få samlare som intresserar sig för det samtida och knappt någon förstår vad vi gör, berättar Ilja.

Vi besöker Manifesta tillsammans och frågar vad de tycker. Ilja gläds åt möjligheten att se internationell konst på hemmaplan och Aleksandr är försiktigt hoppfull:

– Det är för tidigt att säga, men kanske kan Manifesta skapa det intresse för samtidskonst som Ryssland behöver.

Fakta: 

Manifesta

• Den tionde upplagan av Manifestabiennalen pågår fram till 31 oktober i Eremitaget, S:t Petersburg.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2022 Fria.Nu