År 2008 återinförde regeringen studieavgifter, detta för personer som inte är medborgare i ett EU-land. År 2013 infördes även en särskild kvot för dessa studenter, samma år presenterade även regeringen ett förslag om att svenska högskolor skulle kunna omvandlas till privata stiftelser och i våras presenterades ett förslag om att sänka studiebidraget. Dessa förslag fick svidande kritik då det bröt mot tanken på en högre utbildning öppen för alla, en tradition som etablerades för ett halvt århundrade sen.

Genom avgiftsfri utbildning och studiestöd lyckades socialdemokratin öppna upp de svenska högskolorna även för bredare befolkningslager. Med tiden kom dessa reformer att betraktas som bärande idéer i den svenska välfärdsstaten, jämlikhetsidéer som nu alltmer utmanas från Alliansregeringen.

I början av sommaren började en promemoria från utbildningsdepartementet att florera på sociala medier. Syftet med promemorian var att flertalet remissinstanser skulle yttra sig om huruvida det var möjligt att införa studieavgifter för svenska studenter som studerade vid ett internationellt program vid svenska högskolor. Liksom i fallet med privatiseringen av högskolorna kom detta förslag passande nog vid semestertider och med en rekordkort betänketid satt till början av augusti.

Vad innebär det här i förlängningen för utbildningen? Samtliga av regeringens förslag har koncentrerat sig på dels driftformen för svenska högskolor och dels på kostnader för att studera.

Den signal som regeringen sänder med sina förslag är att högskolorna helst skall drivas i privat form och att kostnaden för studierna helst skall bäras av den enskilde.

En sådan symbolisk handling var när alla utbildningar fick en prislapp. Genom att till en början rikta in sig på förhållandevis små grupper kan regeringen öppna upp för att gränsen för vem som skall betala för utbildning förskjuts. Denna negativa utveckling måste förhindras.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill leva i: ska vi åter till en situation där utbildning blir en vara, något för elitens barn, något privat som stänger ut? Eller vill vi blicka framåt, där utgångspunkten är att vetenskap och utbildning är något gemensamt, en allmänning öppen för alla?

Vi tror på det senare – kunskap är makt och ska därför vara tillgänglig oavsett ekonomiska tillgångar.