Igår, när Riksdagsledamoten Arhe Hamednaca (S) anlände till Almedalen, blev han kallad för ”Jävla neger, åk hem! Vad gör du här?”. Detta efter att han frågat några okända män efter en adress. I en intervju med Aftonbladet säger han bland annat:

”Jag visste ju att Svenskarnas parti skulle vara här. Och det är inte första gången jag kallas neger eller svartskalle. Men att jag, som socialdemokrat, i mitt första steg i Almedalen ska mötas av det här. Jag blir verkligen orolig, inte för min egen del, men för oss; för samhället. Vart är vi på väg? Vart är Europa på väg?!”

Den frågan är högst relevant – och jag skulle även vilja passa på att problematisera det tillvägagångssätt som etablerade medier ibland använder sig av när det kommer till att bjuda in rasifierade till samtal om bland annat Svenskarnas parti. För mot rasifierade har samhällsklimatet hårdnat avsevärt. ”Jag blir verkligen orolig”, sa Areh Hamednaca. Det blir jag med. Jag förväntar mig inte att icke-rasifierade ska förstå, men försök att lyssna på våra kunskaper. Den vetskapen måste in i ert medvetande – och det nu.

Jag börjar med en vädjan:

Snälla ni. Twittra inte ut förfrågan om medverkan i panelsamtal eller debatter, då ni kopplar samman våra namn i samma tweet som till exempel inbegriper nazisterna i SvP. ”Vi” får ingen möjlighet att värja oss, vilket försätter ”oss” i en många gånger otrygg situation.

Utåt sett leder detta till en ignorans eller ett ointresse för vår säkerhet. Jag förstår att intentionen är god. Att en måste få göra fel för att sedan kunna göra rätt. Men när detta gång på gång upprepas känner jag det som min uppgift att påpeka det.

Jag kan inte nog många gånger betona den strukturella rasismen som lever och verkar inom oss och omkring oss. När positionerna flyttas fram och rasism blir normaliserad så är det inte så konstigt att vi alla blir besudlade av den. För att inte åka med på det tåget och bli bärare av det mot vår vilja krävs det en ständigt levande process i oss själva: Vad vill jag? Hur vill jag uppnå det? Och vilka konsekvenser får det?

För när vi i vår iver vill göra ett bra jobb och skapa intressanta och inkluderande samtal eller debatter, blir det inget värt om konsekvenserna för den enskilde leder till hot.

För ni som arbetar inom de etablerade medierna måste ta ert ansvar. Ni är en opinionsbildande makt som ska skydda och utveckla det öppna och demokratiska samhället. För när okunskapen eller ignoransen blir till ett hot mot enskilda individer, journalister, debattörer eller politiker, har ni faktiskt misslyckat med ert uppdrag: att värna om yttrandefriheten. Det vill jag hoppas på inte är er intention.

Jag tar mig friheten att lägga till några frågor till Areh Hamednacas ”Vart är vi på väg? Vart är Europa på väg?”:

Vill vi fortsätta på den väg vi är på nu? Den väg som är nazisternas? Eller vill vi ändra riktning och verka för en riktig demokrati där nazister och fascister inte är välkomna?