Politikernas ängslighet kväver debatten | Fria.Nu
Birger Schlaug

Inledare


Tillväxtkritik

  • Ericssons kabelfabrik i Hudiksvall. Vem ska våga lyfta frågan om en generell produktionsskatt snarare än avgifter på människors arbete? undrar Birger Schlaug.
Fria Tidningen

Politikernas ängslighet kväver debatten

Vem ska våga lyfta frågan om en generell produktionsskatt snarare än avgifter på människors arbete?

Alliansen verkar inte bara rökt i opinionsmätningar. Den verkar rökt även politiskt. Mer tydligt kan det inte uttryckas än det som de tidigare partiledarna Olof Johansson (C) och Bengt Westerberg (FP) gav uttryck för i en debatt på Akademiska föreningen i Lund i veckan. På frågan om vilket som är det näst bästa partiet svarade ingen av dem något alliansparti. Svaret blev istället: Socialdemokraterna.

Nu är förstås skillnaden mellan Alliansen och Stefan Löfvens socialdemokrati inte speciellt stor. Inte ens större än att Bengt Westerberg i samma debatt förutspådde en koalition mellan S och M. Det tycks inte bara vara så att Alliansen är rökt. Hela Sverige kan stå på tur.

Rökdoften inom Alliansen ledde häromveckan till att finansminister Anders Borg plötsligt insåg det retoriskt problematiska med att ensidigt sänka skatter. Han valde att ge sig på de privata pensionsförsäkringarna. Avdragsrätten ska slopas. Han gav sig därmed på en av de spelregler som gynnat mer eller mindre oseriösa så kallade spelare på pensionsmarknaden. Just detta ska faktiskt Anders Borg hedras för.

Svaret på varför Socialdemokraterna inte vågat föreslå det som en rökt moderat finansminister vågar lär vara att de är rädda för medelklassen. I själva verket vågar Löfven inte ens lita på den urbana medelklassens förmåga att inse att mångfald inom till exempel skolan kan upprätthållas i Sverige, som i andra länder, utan att bolagiserad vinstjakt är inblandad. Denna feghet leder i sin tur till att en folkpartistisk tidigare partiledare lakoniskt konstaterar att en regering mellan S och M mycket väl kan bli följden av årets val.

Rädslan för att medelklassen, så här i trianguleringens tid, ska överge ens parti tycks ha drabbat de flesta partiledningar. Kanske är det därför de flesta inte vågar knysta om tillväxtens baksida (man känner nämligen till den) eller låter luften pysa ur den bisarra föreställningen att politikens främsta uppdrag är att skapa mer arbete. En föreställning som backas upp av i stort sett varenda ledarsida, oavsett färg. Man är helt enkelt politiskt rädd för att ändra samhällsinriktning.

Huvudargumentet för att ”skapa mer arbete” är att det krävs fler som arbetar mer om vi ska kunna upprätthålla välfärden. Tanken svindlar! I en tid när snart sagt varenda miljard som investeras går ut på att rationalisera bort människan genom att effektivisera, automatisera, robotisera och datorisera vidhåller partierna att det är skatt och avgifter på människans arbetstid som ska finansiera välfärd och trygghetsystem. Detta innebär att vi, hur mycket vi än effektiviserar och rationaliserar, ändå kommer att behöva skapa ständigt mer arbete.

Den som inte inser problematiken i detta bör fundera över sin egen politiska hälsa. Riksdagshuset lär behöva en rejäl akutmottagning.

Ett företag med hundra anställda bidrar genom verksamheten till att finansiera skola, vård och socialförsäkringar eftersom det för var och en av de anställda betalas in såväl arbetsgivaravgifter som inkomstskatter. Företaget är en del av samhället genom att bidra till finansieringen av allt det goda vi vant oss vid. I samma stund som företaget rationaliserar bort människor till förmån för robotar och effektivare teknik minskar denna medverkan. Produktionen, eller omsättningen, är inte i sig beskattad. Vi går således mot allt mer skattefrihet för den moderna produktionsapparaten.

Detta är i längden orimligt. Även av fördelningspolitiska skäl. Vi måste därför bredda skattebasen, som det så vackert heter. Vi måste inse att det är produktionen, omsättningen i sig, oavsett om det är människor eller maskiner som står för värdeökningen, som måste beskattas.

För flera decennier sedan talade man om produktionsskatt till och med på socialdemokratiska kongresser. För Miljöpartiet var tanken att en grön skatteväxling – det vill säga sänkt skatt och avgifter på arbete och höjd på energi och utsläpp – skulle ersättas med en mer allmän produktionsskatt när man uppnått de mål man hade med skatteväxlingen.

Kom nu inte och säg att det blir Anders Borg som plötsligt ska återlansera också denna fråga i oset av grillen.

ANNONS
ANNONS

© 2022 Fria.Nu