Debatt


Jan-Erik Gustafsson • Folkrörelsen Nej till EU
  • EU-tjänstemän och unionens finansministrar samlades i Bryssel den 28 januari för att bland annat diskutera planerna på en bankunion.
Fria Tidningen

Säg nej till EU:s bankunion

EU:s nya överstatliga bankunion – det senaste instrumentet för att rädda det krisande eurosystemet och europeiska storbanker – är en allvarlig inskränkning av den svenska suveräniteten, skriver Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.

Trots att det i maj är val till EU-parlamentet förs ingen debatt bland politiker och i media om EU:s bankunion. Det var på EU-toppmötet 18–19 december som EU:s stats- och regeringschefer gjorde upp om det omfattande regelverket för att ­– som de säger – under ordnade former avveckla europeiska storbanker i kris. Det är ett regelverk som i praktiken konsoliderar den bankdiktatur som politiker och vanligt folk alltmer lyder under.

Den överstatliga bankunionen är det senaste instrumentet efter EU:s finanspakt för att rädda eurosystemet och dess banker från kollaps. Bankunionens komplicerade regelverk består av tre delar: en gemensam bankinspektion under Europeiska centralbanken (ECB) för tillsyn av bankerna (Single Supervision Mechanism eller SSM); en gemensam bankavvecklingsakut som kan stänga ner banker (Single Resolution Mechanism eller SRM) samt en gemensam krishanteringsfond (Single Resolution Fund eller SRF).

Bankinspektion är redan på plats. ECB, som inte kontrolleras av politiker, skall nu genom inspektionen utöva tillsyn över de största bankerna. De mindre bankerna faller under medlemsstaternas tillsyn, men det är alltid ECB som har sista ordet. SSM utför stresstester av banker och får via dem ett avgörande inflytande över värdering av värdepapper i banker och hela banksektorer och kan lämna över banker till avveckling hos bankakuten SRM.

SRM är kärnan i bankunionen. En bankavveckling medför stora kostnader och frågan är vem som skall betala. Detta skall avgöras av en ”ny unik organisationsstruktur i EU-systemet”, en liten styrelse av fem icke valda tjänstemän och tjänstemän från de berörda ländernas nationella bankavvecklingsmyndigheter. Inte ens nationella regeringar kan påverka besluten.

SRM kör också över det förslag till bankdelning som den finske centralbankschefen Erkki Liikanen presenterade i en EU-utredning i oktober 2012. I Sverige har vänsterpartiet drivit kravet på bankdelning för att skilja normal bankverksamhet från spekulation i derivat, värdepapper mm. Denna väg är nu stängd. I fördraget om SRM står det att en bankdelning ”skapar hinder för utövandet av de grundläggande friheterna och stör konkurrensen i den interna marknaden”.

Nu är det SSM och SRM som bestämmer vilka banker som skall likvideras. Reglerna för hur det går till återfinns i ett särskilt bankkrishanteringsdirektiv (Bank Recovery and Resolution Directive eller BRRD), som är ett omfattande dokument på 336 sidor! En riksdagsmajoritet godkände ett utkast till detta direktiv redan hösten 2012, och på toppmötet i december ställde sig Fredrik Reinfeldt bakom direktivet när det blev slutligt beslutat.

I direktivet finns inget ordentligt skydd för banksparare vid en likvidering. Alla stora långivare med säkerheter och spekulativa derivat skall räddas före insättarna får några pengar i avvecklingen av banken. Dessutom går alla bankens skulder som skall betalas inom sju dagar före insättarnas sparpengar. Direktivet och SRM lagfäster Cypernmodellen (bail in) som prioriterar så kallade ”systemviktiga” betalningar av derivatinnehav före till exempel småföretagares och andras insättningar utöver 100 000 euro.

Krishanteringsfonden SRF skall under tio år fyllas upp till 55 miljarder euro och finansieras av bankerna själva. Summan är löjligt liten jämfört med de 1 200 miljarder i dåliga lån som bankerna innehar (Svenska Dagbladet 19 december) eller de 60 miljarder euro som pumpats in enbart för att rädda de irländska bankerna. Tio år är en lång tid i en allt mer problemfylld union. Det blir sannolikt skattebetalarna som får betala en bankkrasch under mellantiden.

EU-kommissionen pressar nu på för att bankunionen skall vara i hamn före parlamentsvalet i maj. Det innebär suveränitetsavsägelse när medlemsstaten överlåter bankavvecklingen till en EU-instans. Eftersom den gemensamma bankakuten SRM bara gäller för euroländerna så används samma procedur för att få igenom den som den tidigare finanspakten. En majoritet av euroländernas parlament måste säga ja till det mellanstatliga SRM-fördrag som etablerar bankavvecklingsstyrelsen och krishanteringsfonden. Övriga EU-länder kan gå med i bankakuten på frivillig basis. Och bankkrishanteringsdirektivet som gäller för alla medlemsländerna blir inte gällande om SRM-fördraget faller.

I Sverige, som inte har euron, är ändå den nationella bankavvecklingsmyndigheten bundet av bankkrishanteringsdirektivet BRRD. Då alla fyra svenska storbanker är gränsöverskridande och har dotterbolag i euroländerna faller dessa under den gemensamma bankavvecklingsregleringen. Bankunionens regelverk innebär att EU-byråkrater styrda av de globala storbankernas institution BIS över huvudet på politiker ges rätt att strukturera om bankväsende och näringsliv i alla EU-länder. Vad är detta om inte en bankdiktatur?

Om denna överstatliga bankunion förs ingen bred debatt i Sverige, och allmänheten och väljarna inför EU-parlamentsvalet hålls i okunnighet om bankunionens verkliga innebörd. Efter EU-toppmötet i december uttalade statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg att det är oklart om Sverige skall delta i bankakuten. EU-nämndens ordförande Carl B Hamilton skriver den 19 december att ”Sverige ska gå med i bankunionen snarast när analysen är gjord” och anför det vanliga och innehållslösa argumentet att Sverige ”som land alltid ska eftersträva att sitta med vi de bord där beslut fattas som påverkar oss”.

Vad säger övriga politiker i EU-nämnden? Kommer politikerna att en diskutera bankunionen i EU-parlamentsvalrörelsen? För varje anständig politiker finns bara ett alternativ. Säg nej till EU:s bankunion.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu