Analys: Korruptionshärva del av turkisk maktkamp | Fria.Nu

Fördjupning


Analys: Turkiets regeringskris

  • En demonstrant ropar ”fånga tjuven” när hundratals demonstranter samlades i Ankara i fredags för att kräva premiärminister Tayyip Erdogans avgång.Foto: AP/TT
  • Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan pressas av korruptionsskandalen och internt missnöje.
Fria Tidningen

Analys: Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

Två konservativa krafter står mot varandra i det som beskrivs som den största regeringsskandalen i Turkiets historia. Den interna maktkampen kan på sikt bli premiärminister Recep Tayyip Erdogans fall. Men frågetecknen kring de båda sidornas demokratiska motiv kvarstår.

Korruptionsanklagelserna mot en rad regeringsprofiler skakar om Turkiet. Nu gör ett krigskabinett entré. Det är den samlade bedömningen av premiärminister Erdogans nya regering där tio ändringar har gjorts efter flera avhopp bland huvudpersonerna i korruptionshärvan. Men vem kämpar Erdogan mot i detta ”andra befrielsekrig”, som han själv kallar det?

Huvudpersonerna i dramat är Erdogan och den mytomspunne religiöse ledaren Fethullah Gülen, med bas i USA. De tidigare allierade har under det senaste året haft svårt att dra jämnt, och ligger nu i öppet krig. Konflikten kulminerade i samband med regeringens utspel om att privata förberedelseskolor på sikt ska stängas ner – ett hårt slag mot Gülens ekonomiska och politiska imperium.

När Erdogan nu talar om ”utländska krafter” och en ”parallell stat” som konspirerar mot honom är det krigsretorik i syfte att urvattna korruptionsskandalen. Men faktum är att talet om en stat inom staten i viss mån har grund i verkligheten. Då Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, kom till makten 2002 byggde Erdogan allianser med liberaler, islamister och ett antal socialdemokrater för att en gång för alla göra upp med den mäktiga militärens politiska makt.

En tongivande kraft i detta bygge var Fethullah Gülen, som via sina medier – bland annat Turkiets bäst säljande tidning Zaman – och anhängare utgjorde en stark maktbas för AKP. I gengäld tilläts Gülens rörelse växa i staten. Fram till nu.

En alltmer auktoritär Erdogan har fått oroade partivänner och en stabilitetssökande marknad att varna regeringen, inte minst sedan sommarens sociala explosion, Gezi-upproret. Flera parlamentsledamöter, både Gülen-sympatisörer och medlemmar av partiets liberala flank, har avgått i protest mot toppstyret. Påstådda ingripanden mot åklagare som utreder korruption inom partitoppen har spätt på missnöjet.

Den marknadsliberala konservativa rörelsens mildare röster, där Gülen anses ingå, är införstådda med att Erdogan är på väg att bli en belastning. Allt större hopp sätts därför till namn som president Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç, två AKP-veteraner med en mjukare profil men med samma ideologiska kompass. Motivet är således inte demokrati, utan snarare en mer effektiv maktutövning.

Den 30 mars går Turkiet till lokalval. Därefter väntar de viktiga parlaments- och presidentvalen. Efter elva års stabilt AKP-styre ser oppositionen nu sin chans att skaka om regeringen och påskynda Erdogans till synes oundvikliga fall.

Ett mycket splittrat socialdemokratiskt och kemalistiskt CHP, Republikanska folkpartiet, har nu segervittring i samtliga storstäder. I Istanbul väntas populistiske Mustafa Sarıgül hota AKP:s tioåriga styre i staden, medan partiets Ankara-kandidat Mansur Yavas hämtas från det ultranationalistiska MHP, Nationella rörelsepartiet.

Taktiken är enkel: Alla kandidater som kan vinna valet åt CHP är välkomna, vilket vållar ramaskri i partiets vänsterläger. Nu söker CHP-ledningen även stöd från den alltmer AKP-kritiska Gülen-rörelsen.

Mycket talar därför för att de konflikter som Erdogan har samlat på sig under det senaste året varit början på slutet för en epok i Turkiets historia. Det är en mycket smärtsam politisk skilsmässa mellan Erdogan och Gülen som vi nu ser.

De oheliga allianserna och de politiska eliternas maktkamp oroar de medborgare som under sommarens Gezi-uppror krävde ett värdigt liv och ett demokratiskt styre. Demonstranter samlas återigen i tusental runt om i Turkiet och kräver demokrati och transparens.

Likt i somras möts de med tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Detta samtidigt som de sociala rörelserna på gatorna, Turkiets viktigaste demokratiseringskraft, kräver ett oppositionsalternativ som kan säkra medborgerliga rättigheter i landet. Det vill säga en plattform som inte ingår i makteliten eller närmar sig den konservativa diskursen i jakt på väljare.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Svart dag för den fria pressen

Pressfriheten i världen är på tillbakagång ­– särskilt oroväckande är utvecklingen i västerländska demokratier.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu