Orden blir gäckande och undflyende och inte minst när man vill ta till sig dem, förvandlas de, men till vad? Klichéer och stereotyper som vi får svårt att hantera. Det blir som ett hånleende mot oss, när vi inte tillhör den “invigda” eller insatta skaran! Osäkerheten är stor i samhället idag, den som har mycket vill ha mer. Men då handlar det oftast om pengar, inte mer ord. Politikens utövande och uttalanden uppfattas av allt fler som maktmissbruk, man tycker speciellt att ändringar i samhällsmaskineriet går alldeles för fort. Att förändringar allt oftare blir liktydigt med försämring.

De politiska företrädarna tycks allt mer kategorisera och dela upp oss individer efter status och hälsa de talar vitt och brett om ’sakernas tillstånd’ och tänker att allt fler ord från dem ska kunna förbättra egenskaper och uppträdanden. På offentliga miljöer där kommuner driver verksamheter. Den fruktan och oror som många redan känt för den egna tryggheten blandas nu med förvirring.
    Även i reklamens värld pågår ett språkmissbruk, men ’åt andra hållet’ – så att säga. Bilderna och det behagliga, tillsammans med det säljande och behovsskapande, säger – ’allt!’  I reklamens underbara värld är det mesta positivt, glatt, lätt, vackert, inbjudande och – inte minst- överkomligt. Varadagslunken tycks vara något helt främmande i livsstilars obekymrade fotoljus.

Sådant som delaktighet, längtan och gemenskap kräver ett eget ansvar, som bland annat påkallar ett värderinguppbyggande. Prioritering handlar också om att välja bort, nyfikenheten hos oss är ofta bedrägligt stor. Allt sneglande åt höger och vänster gör oss osäkra och onödigt distraherade. Antalet beteendestilar och skeenden i samtiden stegras ständigt, men varför skulle detta faktum vara en tillförlitlig norm, för var som är rätt och fel? Hur kan formen bli viktigare än innehållet? Konkurrensen är ofta konstruerad inte min i massmediebranscherna, i jämförelser med andra orda osunda, fördunklar det genuina människovärdet.

Hur skall vi oftare kunna stanna upp, värdesätta den egna gärningen, känna glädje utan att alltid ifrågasätta och söka fel? Det är debatt på debatt, åsikt på åsikt och information på information. Men hur skärpta och handlingskraftiga blir vi av allt detta ord och begreppsmissbruk? Eftertanken blir allt mer satt på undantag så att vi glömmer de, ’små, små detaljerna’ – som enligt den gamla slagdängan – “gör det”! Det handlar om de seder och bruk som försvunnit, men som tidigare var självklara mellan människor och olika generationer. All möda i uthållighet och gott tålamod behöver inte kopplas till arbete och inte till löneutbetald sådan. Politiken har blivit allt annat är intressant och dynamisk, när den hela tiden polariseras och skapar motpoler, så som det ena, alltid måste utesluta det andra. Varför då?  Allt prat på prat, tjat på tjat med lite här och lite där, håller helt på att binda upp språket kring det timliga och ofta självklara för människor. Personfixering i det ena eller andra skeendet blir tråkigt och skapar ingen dynamik för principiella handlingssätt och ställningstaganden. Man behöver ju faktiskt inte konstatera allting som sker och som skett så många gånger förut!

Kärlek, makt, rättvisa och vishet går inte att köpa för pengar, inte heller ett redbart och gott samvete som kan utöva praktiskt och moraliskt utmärkta vanor och ta initiativ.  Om vi dämpar vår konsumtionslusta, så kan vi sluta att avtrubbas av all reklam som sällan har argument som r rationella.
De i höst aktualiserade miljöhoten och påföljden ordöverflöd förskräcker och väcker oss på nytt över vad som pågår. Hur det i slutändan skall bli för vår jord och själva. TV-serien ”Planeten” skakar om oss med alla fakta om hur vi tillsammans med stora delar av den övriga världen, måste ändra inriktning.

För omkring 20 år sedan, innan all teknik, data och allsköns prylar överrumplat oss kom det hem en bandkassett och en mycket vacker broschyr, till varje hushåll i Svea rike. Materialet var betitlat ”Det naturliga steget” och uppmärksammade de då aktuella miljöproblemen som varje människa behövde få mer kunskap om, för att förändringen skulle kunna ta fart. Men kraven och förväntningar för vår egen personliga välfärd och behov har åter konstaterats överträffa de naturens krav som vi måste anpassa oss till.
Summan av belastningarna verkar minst sagt vara konstant.