Synpunkten | Det slog mig när jag nyligen såg Jean-Michel Jarre uppträda på Scandinavium: framtiden – såsom fascination inför den moderna människan och hennes skapelser – har förvandlats till nostalgi. Den typen av nostalgi vars vaselinfilter suddar ut och romantiserar alla ursprungliga fel, oförenligheter och skönhetsfläckar. Men nostalgin i sig är en smärtsam existentiell kroppsskada: om den framtid som man med storögd och naiv förväntan litat och hoppats på nu är på väg mot samma öde som luktsuddigum och videokassetter, så betyder det ju att vi till slut nått vägs ände.