Inledare | Det till synes starka stöd som den så kallade fildelningslagen (Ipred) har bland konstnärligt verksamma i Sverige är förvånande. Det vill säga, självklart är det inte i sig förvånande att kreatörer och upphovspersoner av olika slag kräver respekt för och möjlighet att kunna leva på sitt arbete. Vad som är förvånande är för det första att de som ställt sig bakom lagen, i dess nuvarande form (i skrivande stund har de förändringsförslag som dryftats ännu inte bakats in), inte verkar intresserade av de principiella konsekvenser den för med sig. Eller är det för att jag i grund och botten har en romantisk syn på författare och musiker, för att jag överdriver deras klokskap, som jag finner det lite anmärkningsvärt att namn som Torbjörn Flygt och Eva Dahlgren förespråkar en ordning som ger privata ekonomiska intressen polisiära befogenheter?