Demonstrationerna i Turkiet har skakat om den politiska makten, som i decennier har finansierats och backats upp av västvärlden. Visst, kritik yppas regelbundet men bakom stängda dörrar vårdas EU:s och USA:s relationer med regeringen i Ankara. Turkiet ses alltjämt som ett slags buffertzon, en stabil stat i gränslandet mellan diktatur och demokrati, mellan Europa och Asien. Nya generationer turkar har fått nog och det räcker inte att regeringen räddar några grönområden och lovar förändringar: verkliga politiska förändringar är av nöden om makten inte önskar se fortsatta massdemonstrationer. Frågan är emellertid hur Turkiets allierade, och då framför allt USA, ser på utvecklingen. Troligen inte enbart med blida ögon.