I helgen var det Feministiskt forum i Stockholm. Trots strålande sol och långhelg hade massor av feminister tagit sig till ABF på Sveavägen för att lyssna på debatter, föredrag och panelsamtal. Varenda skrubb var uppbokad och forumet slog publikrekord trots omständigheterna.

Det kanske mest imponerande är bredden och vidden på samhällsproblemen som feminismen tar sig an. Bland alla missuppfattningar och myter som seglar runt om feminismen tror jag kanske att den största är att feminister ägnar sig åt könskrig och har en smal politisk intressesfär.

På programmet fanns punkter om militarism, feministiska lajv, kurdisk frihetskamp, högerextremism, sexualpolitik i Stockholm och lärdomar från hungerprojektet i Indien. Vinstuttag i vården, våldsprevention och fittaktivism. Jämställda festivaler, Nordiskt forum och utbildningspolitiska utopier. Och så lite humor och hat och fest.

Många av de mest spännande politiska diskussionerna just nu äger rum i ett feministiskt sammanhang. Som tankesmedja betraktat fullkomligt bubblar det. Det gäller också inom scenkonsten och i litteraturen. Kvinnoburna genrer som härbärgerar feministiskt tankegods när feminismen pressas tillbaka som politisk kraft.

Fackligt, politiskt och ekonomiskt är läget för feminismen sämre. Detsamma gäller för övrigt vänstern och socialdemokratin. Är detta en slump? Nej, det är inte slump. Feminismen må ha starka historiska och ideologiska band till klassisk liberalism men inte så många till liberal politik. Detta är klart för många feminister, men tycks inte lika uppenbart för socialdemokratin?

I Frankrike var det en tvärpolitisk, feministisk mobilisering som rodde hem valet åt Socialdemokraterna förra året. Som tack återinförde François Hollande posten kvinnorättsminister i regeringen. Nu håller de på att införa en sexköpslagstiftning likt den svenska och ministern och hennes stab utbildar som bäst de andra departementen i feminism och jämställdhet.

Exemplet Frankrike låter sig kanske inte plagieras med lätthet. Den tändande gnistan var när den uppburne politikern Dominique Strauss-Kahn greps för olaga frihetsberövande, sexövergrepp och våldtäktsförsök i New York efter att, enligt anklagelserna, ha förgripit sig på en hotellstäderska.

Franska feminister fyllde gatorna, mobiliserade och byggde de politiska allianser som krävdes för ett maktskifte i parlamentet. De bröt inte bara med högertrenden i Europa – de bröt också med sin egna politiska stagnation. Engagemanget kom utifrån – inte ifrån en exkluderande partistyrelse.

Frankrike går på tvärs med den politiska utvecklingen i hela Europa just nu, men Frankrike är också ett land som tidigt drabbades av extrem höger, nationalism och parlamentarisk populism. Kan det vara så att exemplet Frankrike visar vägen ut ur det mörka, rasistiska Europa? Det finns mycket som talar för det.

Några feministiska storsatsningar inom socialdemokratin har vi inte sett på länge, och avgående ordföranden i S-kvinnor, Lena Sommestad, sade i en intervju i Feministiskt perspektiv i veckan att hon sätter sitt hopp till nya jämställdhetsministern Maria Arnholm i frågan om delad föräldraförsäkring, så det verkar ju inte som om den socialdemokratiska ledningen tycks känna de vindarna från Frankrike.

Men mäktar de inte med att kasta blickarna på revolutionens vagga borde de i alla fall pallra sig ner till sin egen; Arbetarnas bildningsförbund, ABF, på Sveavägen i Stockholm. Än är det inte försent att satsa på socialdemokratisk politik inför 2014. ABF är inte ett dumt ställe att börja leta på faktiskt. Lyssna på det feministiska myllret – i morgon kan det vara försent!